Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 10
VID HEMMETS HÄRD.
Ett skönt hopp.
<««GACK, DIN SON LEFVER!”
Ingen vet, huru mycket ett barn är värdt, utom
den, som har ett. Föräldrakänslor måste erfa-
ras, för att kunna förstås. Man kan tala och
skrifva vackert om barnen, men hvad betyder det?
Hvad vet man derom, förrän man hör sina egna
barn kalla sig fader och moder? Tänk, hvilket
hjertligt välkommen ett barn kan gifva, huru god
sjelfva ensamheten blir i ett barns sällskap. Bar-
nets joller gläder hjertat, och barnets kärlek är
värd sjelfva lifvet för en moder. Huru offra icke
också föräldrar penningar, arbete och försakelse
för sina barns bästa — allt för barnens skull. Och
när barnen blifva sjuka, och dödsengelen sitter
på sängkanten, huru kämpa, bedja och hoppas
icke fader och moder! Man vill ej, man kan ej
släppa sitt hjertas älskling. Och när de små ögo-
nen slutas för sista gången, och den lilla munnen
aldrig mera säger pappa och mamma, så bäres
kistan och barnet ut, men det är mera, som föl-
jer med: ett stycke af föräldrahjertat gör sällskap
till grafven eller himmelen, och aldrig glömmes
förlusten af ett barn. Huru ofta tryter ej lifvets
glädje i ett hem, sedan de jollrande, pratande,
ostyriga små ej mera finnas der.
Huru många barn växa upp och blifva stora?
Poesien omkring dem försvinner med åren. ’’Små
barn och små sorger, stora barn och stora sorger.”
Så går det ofta. Föräldrasorg är lika svår att
fatta för en oerfaren som föräldraglädje. Det
finnes en död, som är tyngre för föräldrahjertat
än det späda barnets.
ej vattnas af det ljufva minnets hugsvalande tå-
rar. Det är syndens, affallets och otrons graf.
Den grafven är namnlös och glömd, men far och
mor veta hvar hon är. Engelen derofvan, som
förer de himmelska böckerna, han vet hvarför
fadrens hufvud böjes och modrens lockar blifva
grå. Han vet namnet på den förlorade son, som
lefver och dock är död, som finnes, fastän han är
borttappad.
Det finnes en graf, som
Gack, din son lefver,
det ordet kommer ofvanifrån. Det kommer som
ett vårbud efter den långa vinterkylan, som en
rosenknopp i den tidiga sommaren, det kommer
med himmelsk hugsvalelse. Nej, det budet kom-
mer för mången ej förrän på den sena hösten. Det
kommer dock innan dödens vinternatt brutit in.
Hvad är det om ej den sköna ’’indian-somma-
ren”, som Gud unnar sina vänner, innan de fara
hHadan iu frid;
När vi tänka på föräldrasorg, märka vi, att
kristna föräldrars barn
understundom äro sannskyldiga sorgebarn. För-
klaringen är mångfaldig. Föräldrasynder gå i
arf. Det, som man gjort sig skyldig till före sin
omvändelse, kan man få se stå upp igen i sina
barn. Eller ock äro de kristna föräldrarna dåliga
uppfostrare. Icke alla kristna ega konsten att
uppfostra barnen rätt. Eller ock är föräldrarnes
kristendom af det kalla, frånstötande slaget, som
man så snart skiljer sig vid. Det är så kallt och
kyligt, att man rent af fryser. Eller ock kanske
barnen ha fäst sig vid något särskildt fel, som
föräldrarne gjort sig skyldiga till. Men i sjelfva
verket går alltsammans ut på att bevisa, huru sant
det är ratt
tron icke går i arf.
Man kan icke blifva frälst på en annans tro,
icke ens på en trogen moders. Man måste sjelf
tro, annars hjelper det ej. Här är det som många
barn taga fel. De lefva, som om de trodde, att
det vore nog om far och mor vandrade mot him-
melen, och att de sjelfva kunde lefva hun som
helst.
Vi märka dernäst, att
ungdomen i våra församlingar
icke alltid är glädjeämnen. Man borde hafva
skäl att vänta, så synes det, att unga män och
er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
