Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅDENS FRÄLSNING.
som är väldigt och trosstärkande. ’Och hafver
tagit oss sig sjelf till barn genom Jesum Kristum,
efter sin viljas goda behag, sin härliga nåd till
lofEpRIT 56 öEäsdetta, käre broder, till
dess du genom Guds Andes nåd ändtligen vet,
hvarpå ditt barnaskap hvilar: Hans viljas goda
behag, Hans härliga nåd. O, hvilken outsägligt
stor sak är det icke att få vara Guds barn. Hvad
innebär det? Jo, allra först, att Gud räknar så
med oss, som om vi aldrig hade begått en enda
synd. Jesu genomborrade hand stryker öfver och
utplånar hela skuldregistret, och Gud Fader ser
med godt behag derpå. Men icke nog dermed.
Sedan skulden är betald, krediterar Gud oss med
en oerhördt stor summa, som räcker till för våra
behof för både tid och evighet, och rikedomen
heter Kristi rättfärdighet. Dermed inskrifvas
också våra namn i de lefvandes bok, och vi äro
medlemmar af Guds familj, hans husfolk, ja,
hans barn. Gud vare lof för en sådan nåd!
Bevarandet af nåd.
Det är af blott nåd Gud behåller oss i tron in-
till ändan. OO, huru en kristen ofta med stor oro
blickar mot framtiden, sin andliga framtid. Han
frågar mer än en gång med ångest och bekym-
mer, skall jag väl kunna uthärda och hinna må-
let? Se, 1 hufvudet och förståndet må vi hafva
det huru som helst, i praktiken få vi det gerna så
här: sedan Gud ru hulpit mig, så att jag blifvit
en kristen, så måste jag sedau hjelpa mig sjelf till
målet. Hvad säger nu Skriften härom? Den
utieder ett godt verk begynt hafver, han skall
det ock fullborda intill Jesu Kristi dag,” Phil. 1: 6.
"Gud är trofast, som eder styrka skall och frälsa
från det onda.” Gud behöfver också fortsätta
och fullborda det. Han har äfven lofvat detta,
som vi härofvan sett. Nog är det förödmjukande
och bekymmersamt, att vi såsom kristna äro så
skröpliga, svaga och bristfälliga, men det vore än
Marte, om vi derunder vore öfvergifna af Gud.
Men nu säger oss hans ord i stället: ’"Om vi be-
känna våra synder, han är trofast och rättvis att
Hamn förlåter synderna,” Joh: 1: 9. Så äro vi då
i vår Faders hand äfven för vårt andliga lifs ut-
veckling, och det är godt att få veta det. Blott
nåd, blott nåd äfven här! ;
195
Tjenandet är ock en nåd.
Det är af blott nåd vi få tjena honom här på
jorden. Tänk hvilket stort förtroende det är,
när Gud låter oss få något uppdrag å hans vägnar.
Jag samtalade nyligen i vår stats hufvudstad med
en af representanterna från vårt county, en landt-
brukare, som erhållit förtroende att väljas till tal-
man i representanthuset. Det var ej svårt att
märka, hur högt han värderade och hur djupt han
kände detta förtroende och helst när han tänkte
på, att man redan talade om, att bevisa honom
ännu större medborgerligt förtroende. Men hvad
är ett sådant förtroende emot det att få tjena
Gud, vara hans talman och representant på jor-
den. När en nyvald president utnämner ka-
binettsmedlemmar, tulluppbördsmän, allmänna
åklagare, postmästare m. fl. embetsmän 1 tusen-
tal, händer det ytterst sällan, om någonsin, att
han erhåller som svar: Jag vill ej åtaga mig det
uppdraget, ty det är för besvärligt och arbet-
samt.” Nej, tvärtom anse både personerna
sjelfva och andra det som en särdeles lycka att
på så sätt blifva ihågkommen. Skulle vi icke i
Kristi tjenst hafva enahanda sinne? Eller er-
känna vi icke längre Kristus som vår president
eller konung? När Gud kallar en ung man att
blifva pastor eller missionär, så säga vi ofta, från
vår jordiska synpunkt, att han försakar och från-
säger sig sin framtid, när vi i stället borde säga,
attihan betryggar sin framtid i evigheten. Vi få
sannerligen icke se så mycket på arbetet och be-
svärligheterna, som fast mer på lyckan och salig-
heten 1’att få tjena Jesus, som först har tjenat
oss. Af allt tungt, som kan hända en menniska
på jorden, vore det väl bland det tyngsta, om hon
ej längre finge tjena sin Herre och Gud. När vi
se våra vänner och bröder väljas till diakoner och
kyrkovärdar, så skola hvarken vi eller de tänka
på arbetet och besvären, de åtaga sig, utan fast-
mer på det glädjefulla deri, att Herren velat be-
visa dem ett så kärleksfullt förtroende. Hvem
vill icke gerna åtaga sig besvär för dem, man äl-
älskar. Älska vi Jesus och hans sak ibland oss,
få vi alltså ej vara för rädda för besvär. Och
när jag tänker på vår ungdom, som är med i våra
sångföreningar och som numera våra kära försam-
lingar spelar med vid högmessogudstjensterna,
så tänker jag ej på de många öfningstimmarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
