Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SORGEN. 217
dom och små arbetsförtjenster bragt den yttersta
fattigdom in i det lilla hemmet. Just i dag på
morgonen utdelades den sista brödbiten till bar-
nen. Men intet arbete och derför inga pennin-
gar, och i qväll fingo barnen ingen aftonmåltid.
Sågen J de arme föräldrarnes ansigtsuttryck, när
de ej längre kunde stilla sina barns hunger? Sågen
J den älskande modrens bittra tårar och den
trogne faderns tysta sorg? Sågen J det, så sågen
J likväl blott ett vanligt blad i sorgens historia.
Jag vänder tillbaka från denna sorgens boning,
men på vägen möter mig en ännu sorgligare eller
åtminstone beklagligare syn. En man och en
qvinna vandra der. Först märker jag ingenting
ovanligt, men snart ser jag, att mannen ej går
med fasta och rediga steg, samt att han esomof-
tast söker vända tillbaka. Den arma qvinnan
söker öfvertala honom att följa med hem, men
med ringa framgång. Slutligen rycker mannen
sig lös och bär sig föröfrigt åt som en galen men-
niska, och den arma qvinnan står der rådlös, till
dess att en kraftig man kommer och på ett äfven
för en drinkare öfvertygande sätt visar den
druckne vägen hem.
Sådant sker midt på ljusa dagen i den goda
kristna staden Moline, utan att många fästa nå-
gon synnerlig uppmärksamhet dervid, ty i Mo-
line såg jag den synen. Men hvad var det jag
såg? Endast ett annat aktstycke i sorgens stora
drama. Den försupne mannen hade en gång
lofvat denna arma qvinnan trohet och kärlek,
och fordom lutade hon förtroendefullt sitt huf-
vud mot hans manliga barm. Men allt detta
är 1 dag blotta minnen. Nu har satan blifvit de-
ras hyresgäst, men han är en hyresgäst, som al-
Eira Hstyer men: alltid fordrar hyra, der han
vistas.
Men jag viker af till höger och fortsätter van-
dringen en stund. Snart hinner jag fram till en
fridfull och stilla plats, derifrån den yttre verldens
bullersamma och alldagliga verksamhet synes
utestängd. Jag befinner mig på det rum, dit vi
allalunder vårt jordelif få göra flere eller färre
tunga sorgefärder, och der vi sjelfva slutligen
skola finna ett trångbodt, men tillräckligt stort
rum för vårt sista hviloläger. Men äro kyrkogår-
darne sorgens hemvist? Ej nödvändigtvis. En
stilla himmelsk frid lägrar sig mången gång öfver
de små gröna grafkullarne, då det hvita marmor-
korset och den täcka förgät-mig-ej hviska om
lammet derofvan. Och likväl, när vi vilja ’stu-
dera sorgens historia, hvar göra vi det lämpligare
än här? Tänk, om dessa grafvårdar kunde tala!
Tänk om vi kände deras historia, hvilka hvila
här! Men grafstenarne ljuga oftast, och de döde
tiga stilla, men ändå kunna vi med visshet om
sanningsenlighet ana ett och annat. Jag påmin-
ner mig, huru en beryktad poet derom diktat föl-
jande vackra sång:
I drömmar sänkt jag vandrat glömsk af verlden,
Och riktat blindt till denna trädgård färden,
För hvilka blomstra dessa rosor röda?
«För döda.”
Hvi tvekar du, min fot, ditin att träda?
Hvi frodens I så rikt, I blommor späda?
O, sägen hvadan denna doft J hafven?
<eFrån grafven.”
Se, menska, här, hvar dina vägar ända,
I hvilka slingringar de än sig vända.
De vissna löfven hviska tyst de orden:
SElsOrdens
Hvar äro nu de vexlingsrika öden,
Den ljufva glädjen och den hårda nöden?
Ett vet du blott, se’n de förbi dig farit:
FÖDD evarit
Hvar äro alla de, hvars hjertan slogo
Så lifligt förr, som greto nyss och logo,
Som kärlekens och hatets flammor närde?
tekörtardes
Hvem äro dessa hulda, sköna väsen,
Som nyss i solsken vandrade bland gräsen?
Hvad gömmer väl den mossbevuxna stenen?
<tBlott benen.=
Hvar äro dessa stormande titaner,
Som tornat upp så himmelshöga planeri
En kråka svarar kraxande från kullen:
£T mullen.”
Hvar kunna väl de dyra vänner finnas,
Dem nyss man heligt svor att evigt minnas?
Cypressen hviskar doft; "i grafven gömda
Och glömda.”
Kan ingen längtan deras boning finna,
Och inga bud till dem från jorden hinna?
De dystra granar sina kronor svinga:
<Nejinga: =
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
