Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MMS OSTEN KONER ORD VEXIG. 241
I närheten af Elberfeld i Tyskland bodde två
kristna, som hyste stor vänskap för hvarandra.
Den ene af dem, hvilken hade en verldsligt sin-
nad hustru, blef sjuk. På sin dödsbädd tog han
löfte af sin vän, att denne skulle besöka hans
snart ensamma hustru, bedja för henne och icke
försumma något tillfälle att tala med henne om
den Guds nåd, som är oss uppenbarad i Jesus
Kristus. Efter mannens död besökte vännen,
enligt sitt löfte, hans enka, och så länge hennes
sorg varade, mottog hon gerna hans besök och
lyssnade begärligt till sanningens ord. Tiden
förflöt, och småningom, allt eftersom såret be-
gynte att läkas, tycktes enkan känna sig besvä-
rad af hans besök. Slutligen sade hon honom
rent ut, att han gerna kuride hålla sig borta, om
han ej ville välja något behagligare samtalsämne.
Nedslagen, men icke sårad, upphörde mannen
då med sina besök. Dock fortsatte han att bed-
ja för henne. Efter någon tid glömde han hen-
ne emellertid alldeles, till dess han en natt efter
två års förlopp plötsligen vaknade och kände sig
synnerligen illa till mods. Bland annat tänkte
han på sin vän och dennes enka, och under djup
ånger bad han Gud om förlåtelse för den stora
synd han begått genom sin slapphet och försum-
lighet i att icke bedja för henne, såsom han hade
lofvat sin döende vän.
Tidigt följande dag steg han upp, och oaktadt
han hade öfver en mil att gå, kom han redan
klockan sex om morgonen till enkans boning.
Han ringde på och frågade: Kan jag få lof att
tala med frun?” Tjenstflickan såg förundrad på
honom och gick, men kom strax tillbaka och sade:
’"Var så god och stig in, frun längtar efter att få
se er; hon ligger för döden.”
Till sin öfverraskning fann han henne, full af
glädje och frid i tron på sin Frälsare. Hon räck-
te honom handen, sägande:
"Ack, jag har funnit en Frälsare, just en så-
dan, som jag behöfde!”
Han bad henne då att, om hon ej kände sig
för svag, berätta sin omvändelse, och hon om-
talade nu följande:
Innan hon förliden natt insomnat, hade hon
känt sig mycket orolig. Under natten hade hon
en underlig dröm. Det förekom henne, som om
en vagn körde upp till huset. Betjenten hoppa-
de af, öppnade vagnsdörren och sade henne, att
hon var inbjuden till konungens sons bröllop, men
att hon måste kläda sig skyndsamt, emedan han
icke kunde vänta. Hon sprang in i sin garderob
och tog fram sin helgdagsdrägt, men då hon skul-
le sätta den på sig, föll den samman till stoft och
aska. På samma sätt gick det med ett par an-
dra klädningar. Tjenaren ropade nu: "Skynda
er annarsifara vi vari vag. Hennes egen tjen-
stepiga sprang in i vagnen, dörren slogs igen,
och då hon hörde vagnen rulla bort, sjönk hon
ned öfverväldigad af sorg och blygsel. Huru län-
ge hon låg på detta vis, visste hon ej, blott att
hon till sist väcktes upp ur sin dvala af en röst,
som hviskade i hennes öra: ’Ikläd dig Herren
Jesus Kristus.”
Hon vaknade nu och fann, att det var en dröm;
men ehuru synen var förbi, stod dock den klara
verkligheten för hennes öga, att hon var en stor
synderska inför Gud. Hon ropade och bad till
hononi, och innan dagen grydde, hade hon fun-
nit nåd och frälsning i Jesu Kristi blod.
Få timmar derefter lemnade hon denna jorden
för att vara med Herren för alltid.
För en gammal kristen klagade en gång en
yngre broder och sade: "Jag hör så mycket
Guds ord; och jag hör det med glädje. Men
jag kan bekålla så litet deraf. Efter en stund
är det åter borta. Hvad nytta har jag då deraf?”
Den gamle sade: lTagrett af’de två glas, som
stå der på bordet, och följ mig.” De gingo så
ut till brunnen. Då sade den gamle: ’’Fyll gla-
set med vatten och utgjut det åter på marken.”
Ynglingen gjorde så. ’’Gör det ännu en gång,”
sade den gamle. Den unge mannen gjorde det
ännu en gång. Och på upprepade tillsägelser
gjorde han det flere gånger.
Sedan återvände de till den gamles boning.
Då sade han: ’’Ställ nu detta glas bredvid det
andra och säg, hvilket som är renare.”
«Nu förstår jag, hvad ni vill säga,” svarade
ynglingen.
Ja, må du ock minnas det,” fortfor den gamle.
«Detta glas har väl icke fått behålla allt det vat-
ten, du hemtat deri, utan ånyo blifvit uttömdt;
men det har dock genom denna ifyllning och ut-
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
