Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 VID HEMMETS HARD.
e
bildad sjelfständighetsanda har framhållits såsom
ett svårt lyte hos ungdomen. Man säger, att
ungdomen tror sig veta och förstå allting, innan
den hunnit trampa ut barnskorna. Man har på-
stått, att den gerna vill vara mästare redan på
skolbänken. Anklagelsen är svår, om sann, och
den är allt för ofta sann. Hafven I någonsin
mött dessa vördnadsbjudande skolpiltar, som re-
dan innan de genomgått någon som helst läro-
verkskurs, tro sig vara utrustade med så stor
kunskap, ett så oerhördt snille, att en Sokrates
och Plato, lefde de, säkertihade mycket attilara
at dem; Hafyven löträftat någon, atidentalnika:
älskliga skolflickor, som sätta näsan så högt och
hafva ett så mägta lärdt utseende, derför att de
löst några problemer i Euclides och af verldshi-
storien veta åtminstone, att den store Gustaf
Adolf och landsfadern Washington någon gång
funnits till? Men det finnes ännu märkvärdigare
syner att se. Jag har sett svensk-amerikanska
ynglingar, som utan all vidare lärdom, genom ett
par års umgänge med kallikå-bundtar och silltun-
nor eller gamla flaskor i något landtligt apotek;
blifvit i kunskap så öfvermåttan öfverlägsna van-
ligt folk, att man nödgas vara ytterst försigtig,
ja, ödmjukt lyfta på hatten, för att ej stöta sig
med deras högheter. Jag har sett landtliga skön-
heter genom några månaders vistande i ett för-
nämt amerikanskt kök i en hast hafva vunnit en
så obegripligt stor insigt, blifvit så bildade och
förnäma, sådana höga damer, att fru Harrison, såge
hon dem, säkert skulle fråga, hvilka dessa fröknar
vore. — Det finnes alltför många ynglingar och
jungfrur, som förakta sina gamla svenska föräld-
rar för deras enfald och okunnighet samt oför-
måga att följa med sin tid, såsom man älskar att
uttrycka sig. Det kännes svårt att göra ett så-
dant påstående, och det skulle glädja mig mycket,
om jag varit för sträng, men jag har icke varit det.
I sammanhang med denna klokskap står ock
en i otid vunnen sjelfständighetsanda. <Sjelf-
ständighet är en skön och manlig dygd, när hon
finnes på sin rätta plats. Men såsom andra goda
egenskaper måste hon finnas på sin rätta plats,
för att kunna kallas en dygd. Annars blir hon
en svår odygd. Såsom sådan har man trott sig
ofta finna henne hos ungdomen. När man är
ung och modig, är man också gerna sjelfständig.
Man kastar helst oket från nacken och bär huf-
vudet så högt som möjligt. Till valspråk tager
man då: "en ann är så god som en ann’,” och
tänker dervid mången gång, att man ej är blott
lika god utan litet bättre än de andre. Hvilka
höga företräden, hvilka ovanliga gåfvor besitter
man icke!
Särskildt modernt synes det hos de unge hafva
blifvit att ej fråga far eller mor till råds, när man
skall företaga sig det ena eller det andra. Man
har den bästa rådgifvaren i sitt eget ljusa för-
stånd och klara omdömesförmåga. Skulle far
eller mor befalla något, som man ej tycker om,
så anser man det rent af såsom en barnslighet
att fullgöra en sådan befallning. Det var när
man var liten man skulle lyda, men nu eger ett
helt annat förhållande rum. Man är nemligen
nu uppväxt, man är sin egen herre, och hvarför
skulle man då längre behöfva "hedra fader och
moder!” Denna otidiga sjelfständighetsanda vi-
sar sig dock ej blott med afseende på förhållan-
det emellan föräldrar och barn utan öfverallt,
der det blir fråga om lydnad och förtroende.
Huru mången gång visar sig icke detta sinne t.
ex. 1 skolorna, der lärjungarne ofta tro sig kunna
och äfven försöka att ställa allting på långt bättre
fot än lärarena förstått göra det, och då försöket
misslyckas och de ljusa planerna korsas, vredgas
man och gör uppror, för att visa, hur duktig man
är och lära hvem som helst förstå, att man ej låter
leka med sig. Den amerikanska läroverksstati-
ken visar detta på det påtagligaste. Så äfven
med afseende på husbönder och tjenare. Huru
svårt är det icke att lyda, och vågade man blott,
så vore det snart slut med detta slafveri, som man
kallar det. När man är ung, glömmes så
lätt den gyllene regeln: ’"den som skall kunna
befalla, måste först hafva lärt att lyda.” Man
förgäter, att just den sanna storheten älskar att
visa sig såsom ett lydigt barn, en ödmjuk lärjun-
ge, en trogen tjenare och en laglydig medborgare.
En annan lika allmän tillvitelse mot ungdomen
är, att han är fåfäng och högfärdig. Jag älskar
icke fåfänga och högfärd, ty jag tror, att båda
äro orätta, men jag måste ändock bekänna, att
det ofta förefaller mig, som om domen öfver de
unge 1 detta stycke vore något hård. Ej alltid
dömer man hjertat rätt efter hvad som synes på
ytan och aldra minst efter kläderna. Med afse-
ende på det senare är sant hvad Tegner sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
