Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 VID HEMMETS HÄRD.
Bland särskildt det af Rom förtryckta tyska fol-
ket hördes både i de djupa lederna och bland
adeln ett djupt sorl af missnöje. De från östern
inplanterade humanistiska studierna gjorde sitt
till. Boktryckerikonsten, nyss uppfunnen, talade
lätt med tusen munnar på en gång. Den nya
verldens upptäckande satte folken i lifligare sam-
färdsel med hvarandra — men allt detta var ej
ännu någon reformation. Skeppet stod färdigt,
men kaptenen saknades dock allt fortfarande.
Så kom Luther såsom en öfverraskning för vän
och fiende. Nog var himlen mulen, och den
hade varit det länge, men åskknallen kom ändock
oväntadt, ty medeltidens vinterkyla rådde ännu
inom kristenheten. Luther var ett snille af för-
sta tang, men smnille’är ej.detiendalenireförmaton
måste ega. Verlden har haft många snillen, men
få reformatorer. En reformator är ett af Gud
sjelfutkoradt, uppfostradt och begåfvadt redskap,
som derför handlar och verkar med mer än mensk-
lig kraft och mer än vanlig framgång. En sådan
man var Luther, och kraften i hans reformation
var ej af menniskor utan af Gud. På honom och
hans medhjelpare kunna vi derför sanningsenligt
tillämpa de sköna orden i Upp. 12:11.
De vunno honom för lammets blods skull och för
dess vittnesbörds ords skull och de hafva icke äl-
skat sitt lif allt intill döden.
Vår tid prisar och berömmer Luther, men hon
vet ej alltid hvad hon gör. Många af dem, som
i år deltaga i det allmänna jublet, skulle möjligen
förargas öfver Luther, om han lefde i vår tid och
i våra dagar. Vi skola ej vilseledas af det myckna
priset och lofvet. Guds ord dömer menniskornas
synder nu såsom förr, och är derför för många en
förargelse, men det skola vi dock göra under ju-
belåret: vi skola tala och bekänna sanningen, vi
skola prisa Guds namn och vi skola se och be-
känna, att den lutherska reformationens kraft var
Guds kraft.
1:0 Den fasta och vissa tron på och bekännel-
sen af försoningen i Jesu blod och rättfärdiggö-
relsen genom tron utgjorde en hufvudsaklig del af
den underbara kraften i den lutherska reforma-
tionen. "De vunno honom för lammets blods
skull.”
O, hvilket underbart vittne har ej Gud bestält
åt sig i menniskornas samvete. I alla åldrar,
bland alla folkslag och under lifvets alla olika för-
hållanden höres den rösten understundom svagt
och nästan ohörbart såsom aftonvindens stilla,
vemodsfulla susning i lunden, andra gånger med
den lössläppta orkanens hemska makt. Här
sannas psalmistens högstämda bekännelse, som
så ofta vid våra Lutherfester genombäfvat våra
hjertan: ’""Hvart skall jag gå för din anda, hvart
skall jag fly för ditt ansigte? Fore jag upp ti
himmelen, så är du der, bäddade jag åt mig i
helvete så är du ock der.” Och denna Guds röst
1 vårt hjerta är en anklagande röst. Medis
Nathanfinger uträckt skriar den så att det går
den fattige syndaren genom merg och ben: du
är den mannen. Hednaverlden hade hört den
rösten och bäfvat, men med dess fruktan hade
en underbar suckan och längtan efter förlåtelse
och frihet blandat sig. Den mörka medeltiden
blef ännu mörkare, mera hopplös genom detta
tysta men dock så ojemförligt vältaliga vittnes
skoningslösa anklagelser och dom. Flagellanter-
nas sönderpiskade ryggar, pilgrimernas sönder-
skafda fötter, munkarnes tagelskjortor och, se-
nare, aflatskrämarnes fylda penningekistor vittna
om samvetets makt under tiden före reformatio-
nen. Och i klangen af dessa tusentals thalers.
och groschen, som sändes till ’"den helige fadern
i Rom”, hör den uppmärksamme forskaren sam-
ma suckan öfver syndens börda, samma längtan
efter evangelii oförlikneliga frihet. Luther sjelf
drefs i klostret för att der söka svar på samvetets.
närgående och anklagande frågor. Det är isan-
ning intet narrverk, inga fantastiska drömmar,
när Luther i sin cell genom de allvarligaste bot-
och andaktsöfningar utpinar sina starka kropps-
krafter till dess att han var en blott skugga af sitt
forna jag. Men ändå fann han ingen frid, ingen
tillfredsställelse, och ur den olycklige, syndned-
tryckte broder Martins ensamma cell höres samma
suckan öfver skuldbördan, samma omättade hun-
ger efter lifsens bröd.
Men det tjockaste mörker bådar den nya da-
gens bräckning, och så äfven här. ’Den rätt-
färdige skall lefva af sin tro” var den i äkta juveler
innefattade nyckel, hvarmed himmelens portar
lätos upp för Luthers blick, och ur den öppna
dörren strömmade ’’stort ljus, klart ljus” i den
bedröfvade munkens själ. Nu blef det ett annat
lif, och dermed kom ock den nya kraften. Fol-
ket, som bor i dödsskuggans kalla, dystra dal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
