- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
328

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

328 VID HEMMETS HÄRD.

om man får tåla icke så litet sjelfsvåld i dess säll-
skap. Detta bevisas af erfarenheten. Tvångs-
åtgärder måste vidtagas med största försigtighet
och visdom, och ändå händer det ofta, att de
verka sin egen motsats. Lagen kommer vrede
åstad, och det icke minst bland en skara svensk-
amerikansk skolungdom.

Vi sade, att Paxton var grundadt på den pa-
triarkaliska ideen. Det är en god ide, och sann,
så länge den kan praktiseras. Den som var med
i Paxton glömmer aldrig dessa lugna, fridfulla
dagar, ej heller den storartade och allmänna hyll-
ning, som alltid egnades åt läroverkets och syno-
dens ålderman, dr H. Det låg icke det minsta
tvång deri, det var naturligt, och derför verkade
det godt åt alla håll.

Nog tyckte vi elever, att de lärare, som voro
oss emot, sökte ställa sig in hos dr H., men vi
förvånades icke deröfver i minsta mån. Det är
likadant i kyrkan som i staten. De små, som
vilja blifva stora,skocka sig omkring dem, som re-
dan äro det. Dessutom tyckte vi oss också mär-
ka, att när pastor Carlson och andra aktade män
inom synoden besökte Paxton, så blef det strax
mera ’"evangelium” i hela läroverket, både i mor-
gonbönen, tyskan och grekiskan. Vi trodde oss
också lätt nog inse meningen dermed, och äfven
om vi lydde, och lydde temligen blindt, förarga-
des vi deröfver. Så kom synodalmötet i Vasa
1875. Det var sårande för mången, kanske mest
för den, som hugget var minst måttadt mot, men
det var det enda verkliga botemedlet. Och in-
gen kan väl efteråt annat än glädja sig öfver ut-
gången. Det finnes fall, när radikala läkemedel
äro de enda användbara, och den genomfromme
man i Minnesota, som ledde anfallet, insåg nog
detta.

Nu kommer det förunderliga. Tiden ändrar
allt, och den ändrade äfven L. Den som skrif-
ver detta har varit med om att sjunga icke blott
Hemlands- utan ock Sankey’s sånger i L:s egen
kyrka och det utan all anmärkning af pastor loci.

Det var sedan vesterns höga, blå himmel, friska,
obundna luft och fria, andliga atmosfer, sedan
O0-O’s glada, frispråkiga vermländingar utöfvat
sitt inflytande på. L; för en tid, "Detisar sedan
nöd och motgång tvingat reformatorn åt sidan
och släppt menniskan och den kristne uti dags-
ljuset, och med L. har den som tecknar dessa
bilder, sedan äfven han blef vesterbo, tillbragt
ovanligt angenäma stunder och derunder fått

blicka innanför den kalla ytan och sett, att der ’

fans ett varmt hjerta och en stor själ. Och vore
det icke för praktiska skäl, eller emedan ’’refor-
matorernas” slägte ej ännu är utdödt bland sven-
skar, som komma till Amerika, så skulle hela
denna sak helst förbigås med tystnadens glöm-
ska. Den önskan ma ock har uttaldskolsmpe
fäderneslandet, dit han återvändt, till ålderns
sena dag må verka och lefva till glädje och väl-
signelse för sig sjelf och andra.

Voro vi elaka i Paxton? Ibland. Vid L:s bröl-
lop gäller detta ""teologerna” och det med besked.
De voro inbjudna, platser voro beredda åt dem,
men förgäfves. Enligt samma jernhårda teologi,
som de skylde L. för, gingo de till staden och
åto — — — gröt och mjölk eller andra Paxton-
läckerheter. Det var vemodigt att se nästan
hela den teologiska afdelningen öde, och det må-
ste erkännas, att någonting mera melankoliskt än
ett tomt bröllopsbord låter icke gerna tänka sig
— — — om icke glacen, oförgätlig i vår håg-
komst, vid tillfället i fråga.

Paxton-tiden var sträng, i det yttre åtminstone.
Samuppfostran praktiserades mycket litet och för-
hållandet mellan elever af båda könen var afmätt
och ytterst noga begränsadt. Kurtis, efter nuva-
rande mönster vid de svensk-amerikanska läro-
verken, fans platt icke 1 det landtliga Paxton.
Jag minnes att vid det der sorglustiga bröllopet,
dubbelt och storslaget som det annars var, fingo
marskalkarne och brudtärnorna icke gå pari par,
utan alla marskalkarne gingo, två och två, före

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free