- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
348

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

348 VID HEMMETS HÄRD.

Till invigningen, som skulle firas på våren 1887,
gjordes de största och vidlyftigaste förberedelser.
Den stora läroverksbyggnaden blef fullt färdig.
Den från Upsala bestälda festkantaten var inöf-
vad af den stora kören. Svenskar och amerika-
ner väntade på den stora festveckan. Den kom
ändtligen och på följande sätt beskrefvos de olika
dagarnes program af en närvarande vän, hvars
hem nu är beläget långt borta vid östanvåg. Han
förlåter oss gerna, om vi här ordagrant införa
hvad hans välskurna penna berättade. Följande
vackra festsång, af samme författare, må då an-
föras som en början.

Du ser en skara uppå vesterleden

Från torftigt hem i fjerran land på färd;
Du ser en koja vid den lilla sveden,

Nog är hon låg och tom på ståt och flärd;
Du skådar hur de sträfva, mödans söner;
Hur Gud med frid de tunga dagar kröner,
Och skördar lockas fram ur jordens sköt.
Ett torftigt bröd de främlingar ej tröt —
Så glömde de ej heller sina böner.

Och mödans dag, den är ej lyktad än,
Han kommer nog med nästa sol igen;
Men ingen är, som ej kan lifligt känna,
Att den är ljuf, en dag så stor som denna,
Och tacksamt blicka upp mot himmelen.

Hvem undrar väl, att på vår stora dag

Man t1örelse kan skåda i hvart öga,

Att hjertat lyftes mot det blåa höga,

Och segerglädje läses i hvart drag?

Om du i minnets album vänder bladen,
Hvad kraft, hvad kolorit, hvad vexling väl!
Du står förstummad vid den långa raden,
Och heligt vemod griper djupt din själ.

Ej tidens vinge ned i djupet sopat

Så månget år, och på de flydda hopat,

Se’n här naturen stod i naken skrud,

Och indianen, vild som prairieleden

Vid ån härnere fann ett älskadt Eden,

Och smektes af de lätta böljors ljud,

En duk, med ett och annat grundstreck bara,
Som väl förrådde mästarblicken klara.

Men långt från färdig för exposition —

Så låg vår stat, när tyst vårt halfva sekel

Af den, som håller vigterna, sitt thekel

Re”n fått och sjunkit vid sin brustna tron.
Men genom landet trängde dofva röster;
Man fann det trångt i norr och trångt i öster,
Och kedjans rassel ifrån södern ljöd,

När ut på Kansas fria, vida slätter

Med solskensdag och vackra stjernenätter
Man åt de flyktiga en fristad bjöd.

Och än vi minnas— sent det stora glömmes—
Fast ofta’ som en dåre djerft han dömes,

Den gamle Brown från Osawatomie,

Den största händelse vårt skede skådat,

Den har dock han, den gamle hjelten, bådat,
Det blir hans krans — med eterneller i.

Och månne också icke här ett minne,

En scen så rik, så lockande, står fram
Och griper tjusande hvartenda sinne,
Väl mörk ibland, men alltid undersam,
Som himlens vexlingar kring fjällets kam,
Och der ett lif så talande vi finne

Med allvar, pensladt i hvartenda drag,
Som uti nordanskog en vinterdag.

. Men icke blott med markens odling nöjd
Har svensken murat dessa lärosalar —
Bethania, det gamla namnet talar;

En ädel klang, mig tycks, är deri röjd.

Och flitig på det stora arbetsfältet

Må denna anstalt uti tro och dygd

En ära blifva för vår hela bygd,

En ädelsten uti det ""Gyllne Bältet.”

Vår tid är fal för flärd och egen ära,

Att under skryt en otjent lager skära,

Och till Bethanien ej mången går.

Marias Herre vid de lärdas sida

Ej ofta ses, man kan Hans ord ej lida,

Den krans, som blommar blott der korset står.
Det är dock han, som kan vårt hjerta mätta,
Beskära frid och mildt vår börda lätta,

Vår glädje helga, torka af vår tår.

Med vår bön vi följa eder, unga skaror, hvar och en:
Må vi alla samfäldt mötas någon lycklig dag igen,
Må vi möta er i striden ibland korsets lilla tropp,
Ej uti de lösa hopar, utan Gud och tro och hopp.

Snart i grafvens tysta gömma går den trötte vandrarn ned,
De som först vår torfva plöjde, de försvinna led för led.

Men hon talar dock, vår skola, som en vård af runor full,
Till en framtid, som ej glömmer slumrarn i den tysta mull,

Folklig låt er sträfvan blifva, ty det tål ej bjäfs och prål
Folket med det ädla hjertat och ett språk med klang af stål.
Ej det hus, som folket bygde, passligt är för ytans flärd;
Proppad hjerna utan hjerta triives ej i folkets verld.

Om det skymmer öfver leden, och på tviflets mörka svall,
Som ett skal din farkost drifves redlös emot skärens fall,
Blicka uppåt öfver böljan — löftets hvalf har stjernor än,
Bed, som barnet uti nöden — vågen skall bli lugn igen.

Icke blott för mannens idrott vetenskapens skatt är fal,
Icke blott de djerfva furor resa sig mot stjernors tal;
Qvinnan med det blida sinnet och en blick så djup och klar,
Äfven hon vid Mimers källa törstande ett ämbar har.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free