Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
i går, fastän det nu är ganska länge sedan, när
jag fick följa med mamma och pappa på söndags-
morgnarne till den enkla lilla kyrkan i vår
församling. - Månne någon på jorden för-
står eller åtminstone känner Guds frid bättre än
ett litet barn, som på söndagsmorgonen med
Gud i hjertat och hågen går till Guds hus för att
höra. Jag tror det knappt, ty blott detta barn-
domsminne är oändligt dyrbart och kärt, och
säger oss tydligt, att Gud kan glädja och veder-
qvicka de små såväl som de stora med evange-
lium och att lagens hot är
VID UHEMMETS HARD!
Vid det andra tillfället, som inträffade senare,
satt jag borta under läktaren ungefär. Det var
kyrkoårets sista söndag, och tillfället tilltalade
mig genom sitt allvar på ett sätt, som lemnade
ett outplänligt minne, ty understundom erfara vi
menniskor sådant både af sorglig och glad be-
skaffenhet, hvilket vi ej behöfva anstränga oss
för att komma ihåg. Predikan var mycket all-
varlig och tyvärr hade jag så tidigt ett ondt sam-
vete. Predikanten talade om domens visshet
och om huru allt redan anklagade och till slut
skulle hjelpa till att döma
lika verkligt mot barnet
som mot den mognade
mannen. Jag påminner
mig särskildt ett par till-
fällen från denna tid, och
jag hoppas att läsaren ej
anser det egenkärt, om
jag berättar något mera
derom.
Vid det första satt jag
vid mammas sida i den
enkla träbänken framme
vid predikstolen ful och
afskräckande och bänkar-
ne gjorda i gammaldags
stil med raka ryggar och
målade i blågrå oljefärg.
Det var ingenting i utvär-
tes måtta, som imponera-
devime nt Gudskkrattivar
närvarande i ordet, och är
det icke underbart, käre
läsare, att denna osynliga
makt utöfvar sin kraft
mera på ett mennisko-
hjerta än t. o. m. det präktigaste tempel och den
skönaste musik. Predikan var full af allvar.
Det var på den tiden, som det predikades så, att
det icke var svårt att fatta, hvar man var hemma
i andligt afseende. Med det spändaste intresse
följde jag med predikans gång, till dess att ym-
niga tårar göto sig öfver mina barnsliga kinder.
Är det ljuft att gråta som ett barn vid moderns
famn? Kännes det godt att med hjertat fullt af
frälsningsbegär få utgjuta glädjetårar? Fråga
dig sjelf, käre läsare. Men på den tiden tror jag,
att dopnåden ännu ej var af oss förlorad.
Svensk kyrka i Worcester, Mass.
syndaren. Detta senare
yttrades med anledning af
Pauli ord om skapelsens
suckan. OO, med hvilken
förfärande makt reste sig
icke samvetet, huru omöj-
ligt kändes det icke att
möta domaren, huru klap-
pade ej hjertat af ångest!
Se, det ar ettrardemons
underligaste bevisen för
Guds ords sanning, att la-
gens dom alltid stadfästes
af vårt eget samvete, ända
till dess Kristus genom
sitt försoningsblod renadt
oss från ett ondt samvete.
När då efter predikan för-
samlingen uppstämde de
gripande domedagspsal-
merna, förhöjdes min för-
skräckelse ännu mera, och
i det ögonblicket behöfdes
ej många argument för att
öfvertyga mig om nöd-
vändigheten af att söka frälsning. Intrycket af
den gudstjensten har följt med ända sedan dess,
och hade icke Herren Jesus genom trons tillit till
hans försoningsdöd tillräckligt borttagit domens
förskräckelse, skulle ångsten än 1 dag återkomma
hvarje gång örat nås af den väldiga psalmen och
melodien:
Vaken upp en stämma bjuder
jord, haf och himlar bäfva,
Och Herrans englar nedersväfva,
Han kommer, menniskones son!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
