Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
VID HEMMETS HÄRD
En moders bön.
Och stjernor brinna i det blå,
Och hän utöfver land och vatten
Så många tysta tankar gå.
EE dag försvunnen . . . . natten stundar.
Då klappar varmt en moders hjerta,
Hon beder för sin käre son,
Som drog med vårsol bort mot vester
Och nu är långt, så långt ifrån.
Han var ju hennes egen gosse,
Som en gång i sin famn hon bar. —
Hvem hade rätt att honom taga? —
Hvi fick hon ej ha honom qvar? —
Hon mins så väl det kära hufvud,
Hon mellan sina händer höll,
Och huru i de bruna lockar
Så mången tår af glädje föll.
Och såg hon in uti hans ögon,
Då mötte hon hans klara blick;
Och smekte hon hans lilla haka,
En kyss hon af sin älskling fick.
Allt ar förbise Denikare le
Var blifven man och måste ut.
Men modershjertat är detsamma –>=
På kärlek tar det aldrig slut. S
Så många undangömda tårar,
Så mången suck i ensamhet,
Och ingen lyssnar uti natten,
Och ingen modrens tankar vet.
Hon ligger böjd med knäppta händer
I bönens frid så underskön
Och beder: Herre, honom skydda!
Och Herren hör en moders bön.
-—B—G-
e . MM =S YAN -. 9
—S3e 9 (35) (ON
Till ett brudpar.
ÄG, vet du hvad han innebär
N Din ed, du unga brud?
Och ungersven, du som begär
Ett hjerta inför Gud?
Den eden gäller evig tro
I öfverflöd och brist,
Ett löfte om gemensamt bo,
Som foglarnes på qvist;
Hvar afton ett gemensamt Zack
Till Den, som klädt hvart träd,
Hvar morgon ett gemensamt ack!
Att signa dagen med;
En ärlig bön att hjelpas åt
Och dela hälften hvar
I allt hvad löje eller gråt
Som lifvet sedan har;
En fast och tryggad tillförsigt
Att kunna på hvar punkt
Med glädje fylla hvarje pligt
Och finna intet tungt;
Ett hopp som rosornas till slut;
Som från sin stängel få
Se nya knoppar skjuta ut,
De löftesrika, små;
En tro, att ej ens döden kan
Åtskilja; och att der
Två hjertan klappa mot hvarann;
Är evigheten när.
role
kl nd VA jen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
