Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
Sjömalm var just hemkommen efter en ensam promenad
ner mot Svartegöl, då Livia bad honom följa henne ut.
— Mor sover redan och Adel håller på att lägga sig.
Det skymde, det var kyligt, han hade inte lust att gå ut
alls och särskilt inte dit Livia ville föra honom, men han
ville inte säga nej eftersom han gjort henne så besviken
denna dag.
Han anmärkte att hon förde honom samma väg som de
gått på förmiddagen, då de letade efter mor.
— Ja, sade hon, för det är genaste vägen till gubben
Tack som vi talte om nyss. Di sär att han är så orörlig att
hans passflicka måste vända bladen i andaktsboken åt han,
men du ska inte tro att han har vatt så oförmögen alltid.
Som mor var rädd för han de första åren då hon bodde
här i skogen med oss barn!
— Var inte du rädd?
— Nej, det torde jag inte.
De passerade den gamla järnvägsövergången och gick
vidare.
— Här ligger banvaktsstugan där vi föddes, bå du och
jag, sade hon. Fast mor sär att en kan inte känna igen
stället, så grant som det har blett.
— Kommer du ihåg far?
— Nej, tänk att jag gör inte det. Här vid trappan, akta
dig för stegen, där stod mor och jag när de kom med far.
Men jag förstod inte att det var far. Jag sprang och lette
efter han så fort jag vaknade nästa morgon.
— Stackars liten, sade Sjömalm. Han skulle aldrig bli
otålig på henne mer.
— Ser du ljuset mittöver? Det är dit vi ska. Tack han
byggde sig en villa, alldeles som banmästarn, när han
fick pension.
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
