Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Klockan 5 på e. m. Den saknade. Nabs förtviflan. Efterforskningar mot norr. Holmen. En natt af ångest. Morgondimman. Landet visar sig. Nab simmar öfver. Öfvervadning af sundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, lefvande!
— Kan han simma? — frågade Pencroff.
— Ja, — svarade Nab. — Och dessutom är Top
hos honom!
Lyssnande till hafvets rytande, skakade sjömannen
på hufvudet.
Det var på nordkusten och omkring en half mil från
det ställe, der de skeppsbrutna landstigit, som ingeniören
försvunnit. Om han kunnat uppnå närmaste punkten af
kusten, måste således denna punkt vara högst en half
mil aflägsen.
Klockan var då nära 6. En dimma hade nyss uppstigit
och gjorde qvällen särdeles mörk. De skeppsbrutna
togo kosan mot norr, följande kusten af det land, hvarpå
slumpen kastat dem, detta okända land, hvars geografiska
läge de ej ens kunde gissa. De vandrade öfver stenblandad
sand, som tycktes beröfvad all slags växtlighet.
Denna mycket ojemna och gropiga mark syntes på
somliga ställen genomskuren af små raviner, hvilka gjorde
vandringen högst besvärlig. Ur dessa raviner uppflaxade
i hvarje ögonblick och flydde i alla rigtningar stora foglar
med tung flygt, hvilka dock ej kunde ses för mörkret.
Andra, mera rörliga, flögo upp i flockar och ströko förbi
såsom moln. Matrosen tyckte sig igenkänna måsar, hvilkas
gälla skri kämpade med hafvets brus.
Litet emellanåt stannade de skeppsbrutna, uppgåfvo
höga rop och lyssnade, om icke någon röst skulle låta
höra sig utifrån oceanen. De hade också skäl att tänka,
att, om de befunne sig i närheten af det ställe, der
ingeniören möjligen landstigit, borde, i fall Cyrus Smith varit
ur stånd att gifva något tecken, hvar han var, hunden
Tops skällande kunnat nå deras öron. Men intet ljud
genomträngde vågornas brus och bränningarnas gny. Den
lilla truppen gick då vidare, tagande vägen, der stranden
var minst ojemn.
Efter en vandring på tjugu minuter hejdades de fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
