Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Stenborrarna. Floden vid dess mynning. Bostaden. Efterforskningarna fortsättas. Bränsleförrådet. Man inväntar ebben. Uppe på kusten. Vedflotten. Tillbaka till stranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började den flyta mellan de två höga granitmurarna; men
om på venstra sidan väggarna började blifva tvärbranta,
så sänkte de sig tvärtom småningom på den högra,
bergmassorna förvandlades till enstaka klippblock, klippblocken
till kiselstenar, kiselstenarna till klapperstenar ända
till yttersta spetsen af udden.
— Äro vi på en ö? — mumlade matrosen.
— Om så är, tycks den vara ganska stor! —
svarade den unga gossen.
— Hur stor en ö än är, så är och förblir den i alla
fall bara en ö! — sade Pencroff.
Men denna vigtiga fråga kunde ännu icke afgöras;
man måste uppskjuta lösningen af densamma till ett
annat tillfälle. Hvad sjelfva landet beträffade, tycktes det,
antingen det nu var en ö eller kontinent, vara fruktbart,
erbjuda vackra utsigter och omvexling i sina
produkter.
— Detta är tur för oss, — anmärkte Pencroff, —
och i vår olycka böra vi tacka Försynen derför.
— Ja, lofvad vare Gud! — svarade Harbert, hvars
fromma hjerta var fullt af tacksamhet mot alltings
skapare.
Länge undersökte Pencroff och Harbert denna trakt,
dit deras öde kastat dem. Men efter en så hastig granskning
var det svårt att gissa, hvad framtiden bar i sitt
sköte.
Derpå återvände de, följande åt söder granitplatåns
kam, som aftecknade sig genom en lång feston af
nyckfullt och högst underligt formade klippor. Der
uppehöllo sig några hundratal foglar, hvilka lagt sina bon i
hålen i klipporna. Hoppande bland klipporna, uppskrämde
Harbert en massa af dessa foglar.
— Ah, — utbrast han, — det der är inga måsar!
— Hvad är det då för foglar? — sporde Pencroff.
— På min ära, man kunde kalla dem dufvor!
— Ja, verkligen, men det är vilda dufvor, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
