Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. De skeppsbrutnas inventarium. Intet. Det brända linnet. En utflygt i skogen. De alltid gröna träden. En flyende jakamar. Spår af vilda djur. Kurukuerna. Tetras. Egendomligt fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftigt slungad sten fogeln vid roten af ena vingen,
men slaget var ej nog starkt, ty jakamaren flydde det
fortaste han kunde springa och försvann i ett
ögonblick.
— En sådan stympare jag är! — utropade Harbert.
— Visst inte, min gosse! — svarade matrosen. —
Kastet var väl måttadt, och mer än en skulle förfelat
fogeln. Se så, blif nu inte misslynt! Vi skola knipa
honom en annan dag!
Vandringen fortsattes. Ju längre fram jägarna kommo,
desto ståtligare blefvo träden, som nu hade större
utrymme, men intet af dem bar ätliga frukter. Förgäfves
sökte Pencroff upptäcka några af dessa värdefulla palmer,
som fylla så många af det husliga lifvets behof, och hvilka
förekomma ända uppe vid fyrtionde parallelen i norra
hemisferen, men ej trifvas längre än till trettiofemte
i södra. Denna skog bestod blott af koniferer, bland
dem deodarer, hvilken art Harbert redan förut sett,
“douglaser“, liknande dem, som växa på Amerikas
nordvestkust, och ståtliga furor, som mätte 50 meter i höjd.
I detta ögonblick spred sig bland grenarna en svärm
små foglar med vackra fjädrar och lång, glänsande stjert.
De strödde omkring på marken ett fint dun, ty deras
fjäderbeklädnad satt ej särdeles fast. Harbert tog upp
några af dessa dun, och efter att hafva undersökt dem,
sade han:
— Det är kurukuer.
— Jag skulle tycka mer om en perlhöna eller en
tjädertupp, — svarade Pencroff, — men är det så, att de
duga att äta ...
— De kunna ätas, och deras kött är till och med
särdeles smakligt, — afbröt honom Harbert. — Dessutom
är det, om jag inte bedrager mig, lätt att nalkas dem
och döda dem med käppslag.
Varsamt smygande genom gräset, närmade sig matrosen
och Harbert ett träd, på hvars lägre grenar sågs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
