Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. De skeppsbrutnas inventarium. Intet. Det brända linnet. En utflygt i skogen. De alltid gröna träden. En flyende jakamar. Spår af vilda djur. Kurukuerna. Tetras. Egendomligt fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med omvexlande ljusröda och bruna fjädrar och brun
stjert. Harbert igenkände hanarna på två spetsiga
tofsar, bildade af de från deras hals utstående fjädrarna.
Pencroff ansåg det vara oundgängligt att bemägtiga sig
en af dessa hönsfoglar, hvilka äro så stora som en höna,
och hvilkas kött täflar med en gödd unghönas. Men att
göra detta var svårt, ty foglarna läto icke jägarna komma
sig nära. Efter flera fruktlösa försök, hvarmed icke vans
något annat än att skrämma tetras, sade matrosen till
den unga gossen:
— Då de inte låta sig dödas i flygten, får man väl
lof att försöka taga dem på metref.
— Som karpar? — utbrast Harbert, mycket
förvånad öfver förslaget.
— Som karpar, — sade matrosen allvarsamt.
Pencroff hade i gräset hittat ett halft dussin
tetrasbon, hvart och ett med två eller tre ägg. Han aktade
sig väl för att röra vid dessa bon, till hvilka egarna
otvifvelaktigt måste återkomma. Det var omkring dem, han
ämnade lägga ut sina garn — icke snaror, utan verkliga
refvar med krok. Han tog Harbert med sig på något
afstånd från boen, och der gjorde han i ordning sina
besynnerliga don med en omsorg, som skulle hafva anstått
en Isaac Waltons [1] lärjunge. Harbert följde detta
bestyr med lätt begripligt intresse, men betviflade i högsta
grad, att ett lyckligt resultat skulle vinnas. Refvarna
gjordes af smala, vid hvarandra fästade och 15—20 fot
långa lianer. Stora, mycket starka törnen, af hvilka
spetsarna böjdes bakåt, och som togos från en
dvergakasie-buske, fästades i ändarna af lianerna. Såsom bete
användes stora, röda maskar, hvilka kröpo omkring på
marken.
Sedan detta var gjordt, smög sig Pencroff försigtigt
genom gräset för att utlägga ändarna af sina med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
