Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Lefver han? Nabs berättelse. Fotspåren. En olöslig fråga. Cyrus Smiths första ord. Bekräftelse på hvems fotspåren voro. Återkomst till bostaden. Pencroff förskräckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den mer än en mil från kusten aflägsna, bland
sandkullarna undangömda grottan.
— Således är det inte du, Nab, — sade korrespondenten,
— som burit din husbonde ända hit?
— Nej, det är inte jag! — svarade Nab.
— Då är det tydligt, att herr Smith gått hit
ensam, — sade Pencroff.
— Tydligt är det verkligen, — anmärkte Gideon
Spilett, — men troligt är det inte!
Det var blott från ingeniörens läppar, man kunde
få en förklaring öfver denna sak. Men dermed måste
man vänta, tills han fick tillbaka talförmågan.
Lyckligtvis började lifvet redan återvända hos honom.
Gnidningarna hade återstält blodomloppet. Cyrus Smith rörde
än en gång på armarna, sedan på hufvudet, och några
obegripliga ord sluppo ännu en gång öfver hans läppar.
Lutad öfver sin husbonde, kallade Nab honom vid
namn, men ingeniören tycktes ej höra honom, och hans
ögon förblefvo alltjemt tillslutna. Lifvet uppenbarade
sig hos honom blott genom rörelsen. Sinnena hade ännu
icke någon del deri.
Det förargade Pencroff högeligen, att han icke hade
någon eld eller kunde skaffa sådan, ty olyckligtvis hade
han glömt att medtaga det svedda linnet, som han lätt
kunnat antända genom att slå två flintor mot hvarandra.
Hvad beträffar ingeniörens fickor, voro de alldeles tomma,
med undantag af ena västfickan, som innehöll hans klocka.
Cyrus Smith måste således föras till bostaden, och det
så fort som möjligt. Det var allas åsigt.
Emellertid återfick ingeniören medvetandet fortare,
än man vågat hoppas, genom de omsorger, som slösades
på honom. Vattnet, hvarmed man fuktade hans läppar,
bragte honom småningom till lifvet. Pencroff föll
dessutom på den idén att uppblanda vattnet med saften af
det tetras-kött, som han medtagit. Harbert, som sprungit
till stranden, återkom derifrån med två stora tvåskaliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
