Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. En uppfinning af ingeniören. Frågan, som sysselsatte Cyrus Smith. Uppbrottet till berget. Skogen. Vulkanisk mark. Tragopanerna. Muflonerna. Den första platån. Nattlägret. Käglans spets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad beträffar sjelfva vulkanen, kunde det icke
betviflas, att den var fullkomligt utslocknad. Ingen rök
framträngde ur dess sidor. Ingen låga skymtades i dess
djup. Intet mullrande, intet buller, ingen darrning
uppsteg ur denna brunn, som kanske sträckte sig ända ned
i jordens innandömen. Sjelfva atmosferen inne i denna
krater var icke mättad med någon svafvelånga. Det
var mer än en vulkans sömn, det var dess fullkomliga
utslocknande.
Cyrus Smiths försök borde lyckas. Under sin
vandring uppåt på de inre väggarna sågo ingeniören och
Harbert så småningom kratern vidga sig öfver deras
hufvuden. Diametern af den cirkelrunda del af himmelen,
hvilken innefattades af käglans kanter, ökades märkbart.
Man kunde säga, att med hvarje steg, som Cyrus Smith
och Harbert togo, inträdde nya stjernor inom deras
synfält. Der tindrade de praktfulla konstellationerna på
denna sydliga himmel. I zenith strålade med klart sken
den präktiga Antares i Skorpionen och ej långt derifrån
denna β i Centauren, som man tror vara den jordklotet
närmaste stjernan. Derefter syntes, i samma mån som
kratern vidgade sig, Fomalhaut i Södra fisken, Södra
triangeln och slutligen, nästan vid den antarktiska
polen, det gnistrande Sydkorset, som här motsvarar norra
hemisferens Polstjerna.
Klockan var nära 8, då Cyrus Smith och Harbert
satte foten på bergets öfre kam, på käglans spets.
Mörkret var nu fullständigt och tillät icke blicken
att sträcka sig öfver en radie af två mil. Omslöt hafvet
detta okända land, eller sammanhängde det i vester med
någon Stilla hafvets kontinent? Man kunde ännu icke
afgöra detta. Mot vester ökade ett molnband, som
tydligt aftecknade sig vid horisonten, mörkret, och ögat
kunde icke urskilja, om himmelen och vatten
sammansmälte i en och samma cirkelrunda linie.
Men på en punkt af denna horisont syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
