Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Pencroff tviflar ej längre på något. Grant-sjöns gamla aflopp. En underjordisk nedstigning. Top försvunnen. Den stora hålan. Brunnen. En hemlighet. Man tager till hackan. Återkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det blifva lätt att stiga utför ända till hafvets nivå. Om
således, hvilket var högst troligt, en stor håla fans inne
i granitmassan, skulle man kanske kunna draga fördel
af densamma.
— Nå väl, herr Smith, hvad är det, som hindrar
oss? — frågade matrosen, otålig att få våga sig in i
den smala gången. — Som ni ser, har Top gifvit sig af
i förväg!
— Välan då! — svarade ingeniören. — Men vi
måste se klart der. — Gå och skär af några kådiga
grenar, Nab!
Nab och Harbert sprungo upp på sjöstranden, hvilken
beskuggades af furor och andra barrträd, och snart
återkommo de med grenar, som de hopsatte till facklor.
Dessa facklor antändes med gnistor från eldstålet, och
med Cyrus Smith i spetsen fördjupade sig nybyggarna i
den mörka gången, som för icke länge sedan varit fyld
af sjöns öfverflödiga vatten.
Tvärtemot hvad man skulle kunnat förmoda, blef
denna gångs diameter allt större, så att nybyggarna
nästan genast kunde gå upprätt under sin nedstigning.
De af vattnet sedan oändligt långt tillbaka nötta
granitväggarna voro glatta, och man måste akta sig för att
icke halka omkull. Nybyggarna hade äfven förenat sig
sinsemellan medelst ett rep, på samma sätt som
vandrarna i bergstrakter bruka göra. Lyckligtvis bildade
några utsprång verkliga trappsteg, hvarigenom
nedstigandet blef mindre farligt. Vid bergväggarna ännu här
och der hängande vattendroppar lyste i skenet från
facklorna i regnbågens alla färger, och man skulle kunnat
tro, att väggarna voro beklädda med oräkneliga
stalaktiter. Ingeniören undersökte denna svarta granit, men
kunde icke deri upptäcka ett enda malmlager. Massan
var kompakt. Denna gång hade alltså tillkommit
samtidigt med sjelfva ön. Det var icke vattnet, som gräft
den småningom; Pluto, och icke Neptunus, hade borrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
