Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. På väg till öns vestkust. Åter skaror af apor. Ett nytt vattendrag. Hvarför tidvattnet icke låter känna af sig der. Vestkusten. Reptil-udden. Gideon Spilett uppväcker Harberts afund. Bambupetarden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkert öde, ty Top skälde icke, och om någon främling
visat sig i närheten af floden, skulle det förståndiga
djuret icke underlåtit att tillkännagifva hans dervaro.
Klockan half 11 stannade till Cyrus Smiths stora
förvåning Harbert, hvilken höll sig ett litet stycke
framför de andra, plötsligt och utropade:
— Hafvet!
Några ögonblick derefter sågo nybyggarna, hvilka
gjort halt i skogsbrynet, öns vestkust utbreda sig för
deras blickar.
Men hvilken kontrast mellan denna kust och den
östra, på hvilken slumpen först kastat dem! Ingen
granitmur, inga klippor ute i hafvet, ej ens en sandig strand.
Kusten var här skogbeväxt, och dess yttersta, af vågorna
piskade träd lutade ut öfver vattnet. Det var icke en
kust, sådan naturen vanligtvis danar den, vare sig hon
utbreder stora sandmattor eller grupperar klippor, utan
ett beundransvärdt, af de vackraste träd i verlden
bildadt skogsbryn. Landet var här så högt, att det
beherskade den vida vattenrymden, och i denna bördiga
jord, som hvilade på en granitgrund, tycktes de präktiga
träden vara lika fast rotade som de, hvilka stodo hopade
i öns midt.
Nybyggarna befunno sig nu vid en liten vik, som
ej ens skulle kunnat rymma två eller tre fiskarbåtar,
och hvilken bildade en smal mynning åt den nyupptäckta
floden, men — hur egendomligt! — i stället för att på
en lindrigt sluttande bädd utgjuta sig i hafvet, föll dess
vatten från en höjd af mer än 12 meter — och häri låg
skälet, hvarför, då tidvattnet inträdde, denna företeelse
ej förmärktes i flodens öfre lopp. Stilla hafvets tidvatten
borde också aldrig, äfven då det hunne sin största höjd,
uppnå flodens nivå, hvars bädd bildade liksom en öfre
sluss, och helt säkert måste millioner år förflyta, innan
hafvet kunde fräta på denna granitgrund och deri gräfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
