Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Båtens riggning. Anfall af räfvar. Jup sårad. Jup vårdad. Jup frisk igen. Slupen färdig. Pencroffs triumf. Bonadventure. Profresan söder om ön. Ett oväntadt dokument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och vi skola rädda honom, — svarade
matrosen,— vi skola vårda honom, liksom vore han en af oss!
Jup tycktes begripa dessa ord, ty han lutade sitt
hufvud mot Pencroffs axel såsom för att tacka honom.
Matrosen var sjelf sårad, men liksom hans kamrater
obetydligt, ty tack vare sina gevär hade de nästan alltid
kunnat hålla angriparna på afstånd. Det var alltså blott
orang-utangens tillstånd, som var betänkligt.
Buren af Nab och Pencroff, fördes Jup till hissen,
och endast ett svagt qvidande kom öfver hans läppar.
Han upphissades varsamt till Granite-House. Der lades
han på en madrass, lånad ur en af sängarna, och hans
sår tvättades med största omsorg. Intet af de lifsvigtiga
organen syntes hafva blifvit skadadt, men Jup var mycket
svag i följd af blodförlusten och led af ganska stark
feber. Man lade honom derför, sedan han blifvit
förbunden, till sängs och lät honom undergå en sträng diet,
"precis som en annan menniska", sade Nab, han fick
dessutom dricka några koppar af en vederqvickande
feberdryck, hvartill ingredienserna funnos i
Granite-Houses växtapotek.
Jup föll först i en orolig sömn, men småningom blef
hans andhemtning mera regelbunden, och man lemnade
honom fullkomligt ostörd. Gående, man kunde säga, "på
tåspetsarna" kom Top litet emellanåt att se om sin vän
och tycktes vara nöjd med de omsorger, man egnade
honom. En af Jups händer, som stack fram under täcket,
slickade Top med sorgsen uppsyn.
Samma morgon företog man sig att begrafva de
döda räfvarna, hvilka släpades ända till Den fjerran
vesterns skog och der nedmyllades djupt.
Detta anfall, hvilket kunnat hafva högst betänkliga
följder, var en lexa för nybyggarna, och sedermera lade
de sig aldrig, förr än en af dem förvissat sig om, att
alla de fria brohalfvorna voro upphissade och således
hvarje öfverfall omöjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
