Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Korrespondenten och Pencroff i corralen. Harbert flyttad. Matrosens förtviflan. Korrespondentens och ingeniörens öfverläggning. Sjukdomens behandling. Man fattar åter något hopp. Huru underrätta Nab? Säker och trogen budbärare. Nabs svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kompresser lades på den stackars Harberts båda sår och
blöttes flitigt i kallt vatten.
Matrosen hade genast gjort upp eld i spiseln i
bostaden, som icke led brist på vid ett tillfälle som detta
nödvändiga saker; lönnsocker, medicinalväxter — till
och med just de, som den unga gossen hade plockat på
Grant-sjöns stränder — gjorde det möjligt att bereda
några vederqvickande feberdrycker, som man lät honom
intaga, utan att han visste något derom. Febern var
ytterst häftig, och hela dagen och natten förgingo
sålunda, utan att Harbert hade återfått medvetandet. Hans
lif hängde blott på en tråd, och denna tråd kunde brista
i hvarje ögonblick.
Den följande dagen, den 12 November, fattade
Cyrus Smith och hans kamrater något hopp. Harbert hade
återkommit från sin långa dvala. Han öppnade ögonen,
han igenkände Cyrus Smith, korrespondenten, Pencroff.
Han talade två eller tre ord. Han visste icke, hvad
som tilldragit sig. Man upplyste honom derom, och
Gideon Spilett bad honom iakttaga en fullständig stillhet,
sägande, att hans lif icke sväfvade i fara, och att hans
sår skulle läkas om några dagar. För öfrigt hade
Harbert nästan inga plågor, och det kalla vattnet, hvarmed
man oupphörligt fuktade såren, förhindrade all
inflammation i dem. Suppurationen fortgick regelbundet, febern
visade ingen benägenhet att ökas, och man kunde
hoppas, att detta svåra sår icke skulle medföra någon
katastrof. Pencroff kände sitt hjerta småningom lugnas.
Han var såsom en barmhertighetssyster, såsom en moder
vid sitt barns säng.
Harbert föll ånyo i dvala, men hans sönm tycktes
blifva bättre.
— Upprepa för mig, att ni hoppas, herr Spilett!
— sade Pencroff. — Upprepa för mig, att ni skall rädda
Harbert!
— Ja, vi skola rädda honom! — svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
