Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 61. Cyrus Smiths redogörelse för sin utflygt. Man påskyndar fartygsarbetet. Ett sista besök i corralen. Striden mellan elden och vattnet. Hvad som återstår på öns yta. Man bestämmer sig för att sätta fartyget i sjön. Natten mellan den 8 och 9 Mars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den dag, då hafvet rusar in genom väggen och
genom kraterröret, tränger in i öns innandömen, der de
eruptiva ämnena koka, den dagen, Pencroff, skall
Lincoln-ön springa i luften, liksom det skulle gå med
Sicilien, om Medelhafvet stormade in i Etna!
Nybyggarna hade ingenting att svara på
ingeniörens öfvertygande ord. De hade förstått, hvilken fara
hotade dem.
Det bör för öfrigt sägas, att Cyrus Smith härvid
icke gjorde sig skyldig till någon öfverdrift. Många hafva
redan trott, att man möjligen skulle kunna släcka
vulkanerna, hvilka nästan allesammans anträffas på
stranden af haf eller sjöar och sålunda gifva aflopp åt dessas
vatten. Men de visste icke, att härigenom kunde för en
del af jordklotet uppstå fara att sprängas i luften,
liksom fallet är med en ångpanna, hvari ångan plötsligt
utvidgas genom stark hetta. Om vattnet rusade in i ett
slutet medium, der temperaturen kanske kunde beräknas
till tusentals grader, skulle det förvandlas till ånga med
så plötslig kraft, att intet omhölje kunde göra motstånd.
Det var alltså intet tvifvel underkastadt, att
Lincoln-ön, hotad af en förfärlig och nära förestående förstörelse,
skulle kunna existera blott så länge, som väggen i
Dakkars krypta egde bestånd. Här var det ej ens fråga om
månader, veckor, utan kanske om dagar, timmar!
Nybyggarnas första känsla var en djup smärta. De
tänkte icke på den fara, som direkt hotade dem sjelfva,
utan på förstöringen af denna ö, som gifvit dem en
fristad, af denna ö, som de gjort fruktbar, af denna ö, som
de älskade, som de ville göra så blomstrande en dag!
Så många onyttiga ansträngningar, så mycket arbete
förspildt!
Pencroff kunde icke tillbakahålla en stor tår, som
smög sig utför hans kind, och som han icke försökte
dölja.
Samtalet fortsattes ännu en stund. De utsigter, vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
