Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Amelie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 317 -
gamla, sjuka eller ock för fula att duga till hustrur åt
någon av mormonerna. Här bodde Amelie, ehuru hon
i intet avseende tillhörde dessa kvinnor.
Hon satt i ett rum, som var så enkelt, att ej en gång
hennes fina smak kunde förläna det något mera än ett
helt obetydligt behag. Hon satt vid skenet av ett
simpelt talgljus och hade huvudet stött i handen.
Hon var väl ej helt och hållet övergiven, hon hade
en vän, om ock långt borta: greven, lörd Hope. Han
hade hållit sitt löfte. Redan på andra dagen hade en
man, som icke förut tillhört mormonerna lämnat henne
ett brev från greven. Det var kort, men tillräckligt att
trösta henne något.
"Tro ej, fröken", skrev greven, "att jag med avsikt
vill bereda er smärta och bekymmer. Jag inser
fullkomligt edra känslor och er belägenhet. Men jag
förnyar mitt en gång givna råd till er. Edert vistande bland
mormonerna skulle bidraga till uppfyllandet av ett
ändamål, som jag hoppas även skall komma er till godo.
Mot varje fara skyddar er mitt löfte, och den man som
överlämnar er detta brev. Ni behöver alls icke
anförtro er åt honom. Han känner mina befallningar och
skall vaka över er, utan att ni behöver visa honom
någon särskild uppmärksamhet. Visa er mot Wolfram
alldeles som ert hjärta bjuder er. Jag hoppas att tiden
för eder befrielse från mormonerna ej skall vara
mycket avlägsen. Detta folk är särdeles passande till att
grunda nya kolonier och möjligtvis även en ny religion,
men icke som sällskap åt någon ung flicka."
Amelie hade sedan ofta återsett den mannen som
avlämnat brevet. Men han hade aldrig närmat sig
henne eller talat ett ord med henne. Han var en trettioårs
karl, hantverkare som det syntes, och hans öppna,
kloka ansikte, hans vänliga ögon, ingav förtroende.
Man visste i kolonien att han kommit från lord Hope.
Som det hette, hade lorden tillåtit honom att ge sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
