Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pehr Gabriel Wickenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pehr Gabriel Wickenberg
riksdaler) fann ändtligen Wickenberg - genom förord af Sandberg,
som då var akademiens direktör - i den Anckarsvärdska familjen,
och särskildt hos öfverintendenten M. G. Anckarsvärd, beskyddare,
som gjorde hans bana mindre tung. En ögonsjukdom, för hvilken
han måste söka bot i Töplitz, föranledde hans första utländska
resa. Sedan han blifvit återställd kvarstannade han emellertid i
Tyskland och vann genom försäljningen af sina små täcka, i synnerhet
i färgen framstående genremålningar, - oftast behandlande
folklifvet - medel till att företaga resan till Paris; redan förut
hade hans breda och djupa färgläggning tett en öfverraskande
frändskap med de franska koloristernes, hvilkas färgkonst han
sålunda med lätthet tillegnade sig.
Wickenberg slöt sig i Frankrike till den riktning inom målarkonsten,
som då företräddes af Theodore Rousseau och Laberge,
och som påyrkade sanning, natur i återgifvandet af landskapet,
i motsats till de stiliserande »naturförskönare» (Bertin, Watelet,
Michallon), hvilka »valde» i hop aquedukter, slottsruiner och
italienska utsigter och däraf hopsatte en stiliserad natur. Dock kan det
icke nekas, att Wickenberg i vissa afseenden - såsom ofta högt
begåfvade konstnärer i yngre ålder och Wickenberg blef aldrig
gammal - delvis studerade konsten »i andra hand», från gallerierna.
En framstående dansk konstkritiker har också påvisat starka
inverkningar från äldre nederländska konstnärer (Potter, v. d.
Veide, Isak Ostade o. a.) Huru Wickenberg emellertid själf uppfattade
konstens förhållande till naturen, därom vittnar följande af
Adlersparre meddelade berättelse:
»Särskildt påminner jag mig hur han en dag blef förtjust uti
en liten åsna, som kom in till staden med grönsaker. Genast togs
ritboken fram och nu aftecknades djuret jemte dess pådrifvare.
Medan detta skedde, tillfrågades jag flera gånger om jag ej tyckte
att åsnan såg pikant och småtreflig ut, om hon ej var ett litet
ideal af snusförnuftighet, om hon ej som helgjuten skapelse
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
