Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edvard Bergh.
Emellertid - inom konsten gäller detsamma som inom litteraturen
- att det slägte, som dragit mest fördel af föregångaren, och
som rest sig på hans axlar sedan i någon mån gerna misskänner
hans betydelse. Och gäller detta inom någon konstgren, så gäller
det förvisso inom landskapskonsten. De yngre, som byggt på
Edvard Berghs gerning, för hvilka han rödt väg, och som låtit
linan löpa längre ut, äro mången gång de som snabbast döma
öfver honom såsom allt för slickad och fin. Historiens lärdom
om utvecklingens stora lag respekteras i allmänhet föga af de
utöfvande konstnärerna.
Kännetecknande för den själfständiga ställning, som Edvard
Bergh intog emellan naturförskönarne, naturporträttörerne och
nutidens »intrycksmålare», är det omdöme som en kompetent
dansk konstkritiker fällde vid jämförelsen mellan Berghs landskapskonst
och den för enskildheterna, för detaljanalysen af blad och
kvist och gren så skarpsynta danska: »Hvad som drog till sig
uppmärksamheten hos Bergh i motsats till vår egen skola - var
säkerligen att man såg ett företräde i återgifvandet af det första,
rent fenomenala intrycket af naturen». Dessa ord måste förefalla
något egendomliga för den, som är van att just ställa Berghs
arbeten såsom motsatser t. ex. till Wahlbergs eller Gegerfelts
återgifningar ej blott af det första utan det »aldra första» det
aldra mest fenomenala intrycket.
Hvad valet af ämnen vidkommer så »diktar» Bergh dem icke
så som Fahlcrantz, han tar icke häller hvad hälst, som erbjudes
honom i naturen, för att därur framlocka en märklig stämning, han
söker sina motiv och särskildt sådana där naturen själf komponerat
något skönt eller täckt i linie och färg. Han var icke så »fantasirik»
- har det sagts - som de andre samtida Düsseldorffarne
(Gude o. a.), väl icke häller som den nyare franska skolan, men
när han funnit ett ämne, som tilltalade honom, utförde han det
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
