Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Eskil Winge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mårten Eskil Winge.
principskola, och hvars teckningar snart tilldrogo sig så stark
uppmärksamhet bl. a. af den utmärkte arkitekten, professor Scholander,
själf en framstående tecknare, att postverkets bref snart fingo hjälpa
sig utan Winge, som i stället med lif och lust kastade sig öfver
konsten, oafbrutet sysslande med tecknandet af fornnordiska ämnen.
Först vid 30 års ålder kom Winge i tillfälle att begagna färgen till
annat än »praktiskt» måleri. Det var som sagt när Boklund kom
hem, och en verklig målarskola inrättades vid akademien. Med framgång
idkade nu Winge sina studier, vann med sin »Karl X vid Oxenstjernas
dödsbädd» år 1857 kungliga medaljen och resestipendium;
så snördes ränseln och det bar af. Först en kort tid i Düsseldorff,
sedan ett par år i Paris, där Winge tillsammans med Malmström studerade
på Coutures atelier och fick en närmare inblick i färgkonsten.
Emellertid var det egentligen först, sedan han 1859 kommit
till Roma, som han hemsände arbeten af större betydelse. - Sålunda
en »Kråka» (1862; ett äldre försök öfver samma ämne var
mindre lyckadt) samt sitt »mästerstycke» Loke och Sigyn (1863)
båda i Nationalmuseum.
Första blicken på detta senare konstverk säger den i konsthistorien
något bevandrade att det tillkommit under inflytande
från den store Michel Angelos djärfva figurer (t. ex. Yttersta domen).
Liksom denne och liksom sin föregångare Wahlbom var
Winge företrädesvis en tecknare, en vän af stora och djärfva former,
och spörsmål kan vara om icke hans konstnärsindividualitet
snarare pekar mot skulptur än mot måleri. Emellertid är hans
Loke och Sigyn i hvarje fall ett utmärkt lyckligt försök att på
den fornnordiska ämneskretsen använda lärdomar från de store
italienske mästarne. Lokes karakteristik är väl funnen - vid sidan
af det onda är här något Prometeusartadt - och öfver Sigyn hvilar
det drag af trohet och kvinlig uppoffring uttryckt, för hvilke
hon är sinnebilden inom den nordiska myten.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
