Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Edelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flit och framgång åt studiet af klassiska språk, men fann sig så
afgjordt dragen till konstens vanskliga bana att han år 1873 sade
grekiskan och latinet farväl. Med stipendium begaf han sig till
Antwerpen för att vid dess akademi genomgå en grundlig kurs i
teckning, innan han närmare vågade sig på måleri. Han gjorde
ifrån sig sin kurs på ett år med pris och tredje hedersrummet.
Härifrån gick kosan till Paris, där han lärde sig måla under
Gérome, hvars fina, läckra formbehandling, säkra modellstudium och
afsky för det vulgära satt frukt i lärjungens arbeten. Efter en färd
till Italien – där en tyfusfeber hotade att bortrycka honom –
återvände han till Frankrike. Hans mera betydande förstlingsarbete
voro sex teckningar till Runebergs »Julkvällen», hvilka genom
bokhandeln gjorde författarens namn kändt i Finland och Sverige.
År 1877 fann han entré i »salongen» genom en liten stämningsrik
tafla, hvars älskliga motiv och fina uppfattning gjorde den högst
populär och skaffade den i afbild spridning öfver hela Norden.
Det var »Rida rida ranka, hästen heter Blanka».
Motivet är egentligen helt enkelt: moderskärlek och modersglädje,
barnakärlek och barnaglädje uttryckt i ädla former. Men
konstnären har dessutom iklädt ämnet en sagohistorisk kostym.
Afzelius låter i sina sagohäfder den bekanta barnalek efter hvilken
taflan bär namn leda sitt ursprung från Drottning Blanka af Namur,
Magnus Eriksons maka, som skulle gungat sin lille son Håkan
på knäet och sjungit om att »han skulle rida till en liten piga,
hvad månde hon heta – drottning Margreta!» Blanka och Håkan
är det sålunda som taflan skall föreställa. Att denna tvifvel unkastade
tolkning gifvit konstnären en välkommen anledning till att
briljera med historiska kostymdetaljer (som väl icke alltid äro
1300-talets) är gifvet; en ovanligt täck och behagfull historisk
genre har han åstadkommit, det lyser af glädje i modrens ögon
och i sonens sprittande rörelse; och då vi njutit af taflans poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
