Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förberedande del - I. Markbeskaffenhetens betydelse för skogsväxten - 2. Sammanställning av några i praktiskt hänseende viktiga förhållanden rörande jordmånen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBEREDANDE DEL-’
bliva ganska näringsrik och detta i högre grad ju finare dessa blandningspartiklar
äro. Sådan näringsrik sand finner man t. ex. i de norrländska
älfsandsavlagrin-garna.
Lerjordens näringsvärde bestämmes huvudsakligen av dess innehåll av kalk. Ju
mer kalkhaltig leran är, desto bördigare är den, till stor del beroende därav, att
kalken förbättrar lerjordens fysikaliska egenskaper. Den styva, plastiska leran är
otjänlig såsom skogsjord. Den hårdnar och spricker i ytan vid uttorkning och är
benägen för uppfrysning. Sandblandad lerjord med tillgång på kalk, s. k. lättlera, är
däremot i regel en mycket god skogsjord.
De jordlager av organiskt ursprung (humus), som i de flesta fall i mer eller
mindre tjocka lager täcka mineraljorden, hava i och för sig ett mycket olika
näringsvärde och utöva även, allt efter sin olika beskaffenhet, ett olika inflytande på den
underliggande mineraljordens. Den med bakteriers och jordboende djurorganismers
tillhjälp väl omvandlade och med mineraljorden inblandade mullen är med hänsyn till
både kemisk och fysisk beskaffenhet att räkna såsom synnerligen fördelaktig för
skogsvegetationen. Den innehåller flera värdefulla växtnäringsämnen, vilka under
förmult-ningens fortskridande överföras i för trädrötterna upptagbar form. Den genom
bristande lufttillförsel, för ringa värme eller frånvaro av förmultningsbakterier och
djurorganismer m. m. ofullständigt humifierade torven eller råhumusen, som bildar ett från
mineraljorden vanligen ganska skarpt avskilt ytlager av trådig konsistens och med sur
reaktion, är däremot otjänlig för skogsvegetationen, emedan den håller näringssalterna
bundna i för träden oupptagbara förbindelser, förtätar jorden, föranleder de övre
jordlagrens urtvättning på lösliga näringssalter och ej sällan framkallar ortstensbildningar.
Genom lämplig bearbetning kan dock även torven småningom omföras till god mylla.
För att kunna tillgodogöras av träden måste, såsom förut påpekats, de
erforderliga näringssalterna vara lösta i jordvattnet. Svaga lösningar befordra, starka sådana
försvåra eller t. o. m. omöjliggöra upptagandet genom rötterna. Försvårat upptagande
inträffar redan vid en koncentration av c:a 0,5 «/0
Av jordens fysikaliska egenskaper äro därför de bland de viktigaste, som påverka
markfuktighetens reglerande. Olika jordarters olika förmåga att upptaga, bibehålla
och avgiva vatten är huvudsakligen beroende av deras olika struktur och lagring.
Ju grovkornigare en jordart är, dess mindre är dess vattenkapacitet och tvärtom.
Grovt grus eller sand upptager lätt nederbörd men låter vattnet hastigt rinna igenom
till grundvattnet, från vilket det endast med svårighet och till ringa höjd kan
diffundera uppåt. Dylik mark har således lätt för att uttorka. Olägenheten härav för
vegetationen motverkas av nederbördsrikt klimat, hög luftfuktighet och lägen mot norr
eller öster, där insolationen gör sig mindre starkt gällande för avdunstningen.
Exempel på dylik jord erbjuda våra rullstensåsar och många av våra sandmarker.
Är jorden rik på findelar eller i och för sig finkornig, upptages nederbördsvatten
långsammare, särskilt efter stark uttorkning och i lutande terräng, då en stor del av
nederbörden kan avrinna på markytan, men det upptagna vattnet sjunker långsammare
på djupet, stiger säkrare uppåt genom diffusion och avgives långsammare genom
avdunstning. Dylik jord är således mera vattenhållande och uttorkar långsammare.
Exempel på sådan jord lämna våra lerinblandade moränmarker och lerjordar.
Av en viss jordarts vattenkapacitet kunna emellertid inga bestämda slutledningar
dragas rörande den vattenmängd en viss växt kan taga ur jorden i fråga. Den del
av jordens vattenhållande kraft, som icke kan övervinnas av rötternas sugningskraft,
är olika stor hos skilda jordarter.
Med hänsyn till mineralkornens storlek plägar man särskilja:
grus, kornens diameter 20—2 mm.;
sand, » » 2—0,2 mm.;
mo, » » 0,2—0,02 mm.;
lera, » » därunder.
— 12 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
