Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förberedande del - II. Skogsbeståndet - 2. Naturbeståndens uppkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGSBESTÅNDET.
förkväves det ena svagare individet efter det andra av de livskraftigare. Detta
avskiljande av de svagare individen inom beståndet kallar man självgallring.
(Fig. 6.)
Lätt förklarligt är, att självgallringen skall inträda förr, ju tätare beståndet
från början uppkommit, samt fortskrida med så mycket större hastighet, ju mera
ömtåligt trädslaget är för beskuggning och ju mera snabbväxt det är. Då
ståndorten utövar inflytande på trädens såväl förmåga att fördraga
beskuggning som tillväxthastighet, är det uppenbart, att de mest växlande grader i
självgallringens intensitet under olika ståndortsförhållanden kunna uppstå. Ännu
mera blir detta fallet, om olika trädslag med’ olika egenskaper i nämnda
hänseenden växa tillsammans. Dä naturbestånden i regel uppkomma ojämnt, så att
plantorna fläckvis stå tätare eller glesare, gör självgallringen sig gällande med
olika styrka i olika delar av samma bestånd.
Sedan självgallringen en gång kommit i gång, fortfar den att verka ända
till beståndets mogenhetsålder. Kraftigast framträder den dock under perioden
för trädens livligaste höjdtillväxt. Sedan denna omkring trädens medelålder
börjat avtaga, vidmakthålles självgallringen huvudsakligen på grund av trädens
strävan att mer och mer utvidga sina kronor.
Av det föregående torde framgå, att man under beståndels hela utveckling
kan inom detsamma finna individ på olika utvecklingsstadier från de genom
överskärmningen helt dödade till de fullständigt dominerande. Vid en
klassifi-ering av beståndets stammar med hänsyn till denna olika utvecklingsgrad kan
man särskilja å ena sidan härskande träd, vilkas kronor deltaga i det övre
kronslutet, varför denna grupp kallas huvudbeståndet, samt å andra sidan
behärskade träd, vilkas kronor icke deltaga i det övre kronslutet och tillsamman
bilda det s. k. mellanbeståndet eller bibestàndet. Vardera av dessa båda
huvudgrupper kan vidare uppdelas i klasser. Denna fördelning av träden, till vars
detaljer vi framdeles återkomma, påverkas, förutom av vissa mera påtagliga
faktorer såsom något olika ålder hos plantorna, tillfälligtvis bättre eller sämre
lokal ståndort, sjukdomsangrepp o. s. v., även såsom det vill synas av alldeles
speciella anlag hos det ena eller andra trädslaget. Detta yttrar sig så, att av
ett givet plantantal det1 ena trädslaget i regel utbildar ett relativt stort antal
individ till den härskande gruppen, under det att hos ett annat trädslag endast
ett fåtal individ bana sig fram till denna grupp. Med ett från danskan lånat
uttryck betecknar man trädslagens olika egenskaper i detta hänseende för deras
spridningsförmåga. Ett trädslag säges sålunda hava starkare
spridningsförmåga i samma mån som de härskande trädklassernas individantal är mindre,
och en svagare spridningsfömåga då dessa trädklassers individantal är större.
Liksom andra biologiska egenskaper påverkas även spridningsförmågan av
ståndortsförhällandena, vilka om de äro gynnsamma stegra den, om de äro
ogynnsamma minska den. I motsatt riktning går den inverkan, som kan
spåras vid olika proveniens hos fröet, i det att frö från jämna och likartade
moderträd visat sig utbilda bestånd med ringa spridningsförmåga, medan frö från
moderträd av varierande beskaffenhet giva upphov åt bestånd med stor
spridningsförmåga. I samband med spridningsförmågan stå, enligt vad man trott
— 23 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
