Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 3. Avverkning och skogsföryngring - b. Allmänna principer för avverkningens utförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄN DEL.
taga något större mängd nederbörd än om avverkningen föres mot den rådande
vinden. Nederbörden kommer nämligen i de flesta orter med västlig, å andra
dock även med ostlig vind, varvid i båda fallen regnet drives med vinden längs
hygget, som sålunda nästan överallt träffas därav, under det att, om hygget är
tvärställt mot vindriktningen, en viss zon närmast den ena skogskanten alltid
får mottaga mindre mängder av regnet än andra delar av hygget. Kommer
t. ex. den regnförande vinden från väster, hindrar den västra skogskanten likt
en skärm de snett fallande regndropparne att nå marken förr än på ett visst
avstånd från skogskanten, större ju högre denna är och ju häftigare den
regnförande vinden blåser. Emellertid kan huggningens förande från norr mot söder
i nordliga delar av vårt land medföra den olägenheten, att snön i södra kanten
av hygget kommer att ligga alltför länge kvar. I dessa trakter kan det ej sällan
vara av fördel att få hygget så mycket som möjligt solbelyst, särskilt om läget
är kallt eller marken täckt av råhumus och benägen för försumpning, och då är
en hyggesriktning från söder mot norr att förorda. De lokala
ståndortsförhållandena böra således noga skärskådas, innan hyggesriktningen bestämmes.
Vid all avverkning bör slutligen noga tillses, att närstående växtlig skog
eller återväxt, som skall stå kvar efter huggningen, icke skadas vid trädens
fällande. Visserligen kan i många fall icke alldeles undvikas, att någon
skadegörelse sker å yngre skog, som omgiver äldre, till avverkning utsedda stammar,
men genom tillbörlig försiktighet kan detta slags åverkan mycket inskränkas.
En sådan försiktighet bjuder framförallt, att avverkningen icke företages i hårt
blåsväder eller vid stark frost. I första fallet kan man nämligen ej med säkerhet
bestämma den riktning, i vilken trädet vid huggningen kommer att slå ned, i
andra fallet äro ungträden mycket sköra så att de lätt avbräckas, särskilt i
toppen, även vid en jämförelsevis obetydlig kontakt med det fallande trädets grenar.
Gäller det avverkning och utdrivning av överståndare, som omgivas av återväxt
i plantstadiet, böra dessa arbeten endast ske vid djup snö, ty i annat fall blir
skadegörelsen onödigt stor. Hava överständarne särskilt stora kronor med
kraftiga, vitt utgående sidogrenar, bör man taga till regel att före trädets fällande
avsåga de mest utspärrande grenarne för att därigenom inskränka trädets
»slagsida».
I övrigt bör hågkommas, att genom oförsiktig huggning även det fallande
trädet kan skadas. Vissa lövträd, t. ex. ek och alm, klyvas märkvärdigt lätt i
stockens rotända, om inhugget med yxan och sågskäret ej noga avpassas, i
synnerhet om fällningen sker i blåsväder, dä vinden ofta nedpressar trädet innan
hugget är slutfört. Långa, gängliga barrträd avbräckas ofta, om de fällas över
en stubbe eller sten. I mera starkt lutande terräng böra alla träd fällas mot
lutningen, varigenom slaget mot marken ej blir så våldsamt, som om trädet får
falla utför sluttningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
