Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 4. De viktigaste till Sverige införda barrträden - b. Ädelgranar (Sl. Abies) - 1. Silvergran (Abies pectinata)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ädelgranar.
skogarna finner man i sydvästra Europas bergstrakter, framförallt i Pyrenéerna,
i Jurabergen, i Vogeserna och i Schwarzwald.1 Norr och öster om dessa
trakter förekommer silvergranen antingen i mindre bestånd eller gruppvis inblandad
i bestånd av andra trädslag. Genom kultur har hennes förekomstområde
ytterligare utvidgats. Hon är nu föremal för skogsbruk i större delen av Tyskland,
Österrike, Storbritannien och Danmark samt har även börjat finna användning
såsom skogsträd i vårt eget land, där hon synes kunna gå till ända upp till
omkring 65 breddgraden.
Inom sitt naturliga utbredningsområde förekommer silvergranen företrädesvis
på bergen inom en gördel vid viss höjd. I Pyrenéerna uppträder hon således
mellan 1,360 och 1,950 m. höjd över havet, i Karpaterna mellan 1,200 och 1,800
m. Mot sin nordliga vegetationsgräns går hon även ned på slätterna.
Med hänsyn till fordringarna på klimatet skiljer hon sig från vanliga granen
så tillvida, att hon behöver något mera värme och möjligen även luftfuktighet.
Hon uppgives fordra en årsmedeltemperatur av minst + 5 0 à 6 0 C. och en
julitemperatur av omkr. + 15 0 C., men att döma av de såväl mindre bestånd som
enstaka exemplar, som förekomma i mellersta Sverige, synes hon kunna åtnöjas
med något mindre mått såväl i ena som andra hänseendet. Huvudsaken i
klimatiskt hänseende synes vara, att hon i ungdomsåren får skydd mot nattfroster
genom över- eller kringstående äldre skog samt att vinterkölden icke för längre
perioder går under — 270 C. A Bjurfors kronopark på gränsen mellan
Västmanland och Dalarne, där flera mindre silvergransbestånd uppdragits i skydd av
andra trädslag, har hon lidit föga eller intet av frost och synes trivas fullt väl
oaktat klimatet kan anses ganska kargt för denna breddgrad. Eljes måste man
räkna silvergranen till de för såväl vår- som höstfroster ömtåligare trädslagen.
Hon undgår emellertid ofta att i högre grad skadas av de förstnämnda därigenom,
att toppskottets ändknopp spricker ut vida senare än sidoknopparne. Man kan
således ej sällan få se meterhöga plantor, vilka endast närmast basen hava en
samling korta grenar under det att stammen i övrigt är grenfri, emedan
sidoskotten frusit bort och endast toppskottet utvecklats. Allt eftersom plantan nått
den höjd, att toppen kommer över de kalla luftlagren närmast marken, utvecklas
även sidogrenarne normalt. Av höst- eller vinterfrost dödas återigen ofta
toppskottet, i synnerhet om det i sistnämnda fall skjuter ett stycke över snötäcket.
Det döda skottet ersättes då antingen därigenom, att en av de oskadade
sidogrenarne utbildar sig till topp, eller därigenom att flera adventivskott utveckla
sig på stammen nedanför det döda skottet. Om plantan i tidiga år ofta drabbas
av sådan frostskada, blir hon till en kupformig rugge, från vilken dock till sist
ett toppskott kan arbeta sig upp till normal utveckling.
Mot övriga extrema klimatiska inflytelser, som i vårt land kunna förekomma,
synes silvergranen vara ganska motståndskraftig. Såsom en egendomlighet kan
nämnas, att hon oftare drabbas av blixten än andra barrträd.2
Med avseende på jordmånens beskaffenhet står silvergranen i sina fordringar
mellan boken och vanliga granen. Hon har således något större krav på mine-
1 Hempel och Wilhelm, Die Bäume und Sträucher des Waldes, sid. 95.
2 R. Hess, Holzarten III Aufl. sid. 229.
— 551 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
