Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 5. Ek (Quercus pedunculata och Qu. sessiliflora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EK.
åtskilliga ollon gro först påföljande år. Vid groningen hos nedmyIlade ollon
stanna hjärtbladen under jorden och de första synliga bladen äro
primordial-bladen.
Redan innan dessa visa sig har pålroten nått en betydlig utveckling, och
under första sommaren når den en längd av 25—30 cm., under det att plantans
stamdel under samma tid endast blir 10—15 cm. hög. Hos unga plantor kan
man t. o. m. finna pålroten 4 ggr längre än stammen.1
Denna pålrotens starka utveckling fortsätter ganska länge, och om
jordmånen är tillräckligt djup och lucker, går pålroten jämte de starka hjärtrötterna
ned på ett djup av ett par meter. Vid något högre ålder utbildas företrädesvis
mera ytligt gående sidorötter, genom vilka den huvudsakliga näringen upptages,
under det att den ursprungliga pålroten och de äldsta hjärtrötterna småningom
förmultna. Gamla ekar få därigenom skenbart ett jämförelsevis ytligt rotsystem.
Ekplantan visar redan tidigt anlag för rik grenbildning. Detta är särskilt
fallet med stjälkeken, hos vilken ändknopparne ofta icke äro de starkaste,
varigenom vällas att ett påföljande års längdskott ej utväxer i samma riktning som
föregående års. Endast i tämligen trång ställning blir ett skott redan från
början utpräglat huvudskott. I annat fall utbildas vanligen två till flera skott
ungefär lika starkt. Först småningom utväxer något av dessa till huvudstam, men
växtformen blir under sådana förhållanden sällan vacker. Stammen blir kort
med grova, ofta i skilda riktningar vinkelböjda grenar, som hos stjälkeken utgå
nästan horisontalt från stammen, hos druveken däremot äro mera uppåtriktade
och i regel svagare. Druveken har av naturen en avgjort bättre växtform än
stjälkeken. I slutet bestånd modifieras dessa förhållanden, och en rak och vacker
stamform kan då hos båda arterna uppnås, framförallt å de goda växtplatserna.
Angående ekens tillväxtförhållanden har man i vårt land ringa erfarenhet.
De enda undersökningar, som oss veterligt företagits i detta avseende, äro gjorda
av J. E. Rinman inom ekbestånden å Visingsö. Tyvärr sträcka sig
undersökningarne, som äro baserade på provstammar, ej längre än till 70-åriga bestånd.
Enligt dessa skulle höjdtillväxtens gång inom dessa bestånd ganska nära
överensstämma med den av schwappach för 2:a boniteten i för norra Tyskland
angivna.2 För jämförelse meddelas å nästa sida några höjdsiffror från olika källor.
Enligt dessa iakttagelser vill det synas, som 0111 eken å Visingsö i ungdomen
växte något långsammare än den tyska tabellen angiver, men så småningom
inhämtade försprånget, så att bestånden vid 70 år äro lika höga med de tyska å II bon.
De vidstående uppgifterna från Petersgaards skog i Danmark,3 visa en vida hastigare
tillväxt i ungdomen, ehuru den redan vid 40 år överträffas av Schwappach’s I:a
bonitet i Tyskland. Det tyckes egentligen vara den starka tillväxten före 30-årsåldern,
som betingat det danska försprånget, ty efter 30 år är den periodiska
medelhöjdtillväxten pr decennium mindre än både Visingsöbeståndens och Schwappach’s 2:a
bonitets. Den periodiska medeltillväxten inom bestånden å Visingsö är nästan lika
intill 70 åren, nämligen omkr. 2,6—2,7 meter pr decennium, under det att den å
Schwappach’s 2:a bonitet sjunker under 2,6 m. redan vid 50 år och i Danmark redan
1 O. G. Pedersen, Forstbotanik.
2 Untersuchungen über den Zuwachsgang der Eichenbestände, 1905.
3 Hämtade från »Beretning om det g:e alm. Danske Skovbrugsmede 1907».
— 587 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
