Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 5. Ek (Quercus pedunculata och Qu. sessiliflora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EK.
ofta nog saknar man tillfälle till sådant personligt övervakande av inskörden,
och man blir då hänvisad att genom köp förvärva det nödiga utsädesmaterialet.
Svenska fröhandlare kunna visserligen under ollonår tillhandahålla ollon av
inhemsk skörd, men då vanligen endast i inskränkta kvantiteter och av oviss
härstamning. Allteftersom intresset för ekskogsskötseln stegras och därmed även
efterfrågan på goda ollon kan man väl hoppas, att förhållandena i sagda
hänseende skola ändras till det bättre. Tillsvidare får man vara beredd på att
nödgas förvärva ollonen från utlandet, och bör man därvid i första hand vända sig
till Danmark, där ekskogsskötseln är högt uppdriven och där de klimatiska
förhållandena icke äro så divergerande från de åtminstone i södra Sverige rådande,
att några större betänkligheter mot användande av danska ollon torde behöva
hysas. Att taga ollon längre söderifrån kan däremot icke tillrådas. Visserligen
hava vi icke någon direkt erfarenhet från vårt land, huru kulturer af t. ex.
sydtyska eller franska ollon skulle te sig, men i Danmark har man gjort mindre
gynnsamma erfarenheter i detta hänseende. Unga ekbestånd, jämsides uppdragna
av ollon från Frankrike och Danmark, visa åtminstone i många fall, att de
danska ollonen frambringa både kraftigare och mera välformade bestånd än de
franska, som dessutom genom en utsträckt vegetationstid på hösten lida av
höst-froster samt äro mera ömtåliga för åtskilliga andra kalamiteter, t. ex. angrepp
av svampen Myxosporium.1 (Se fig. 22.) Numera använder man därför i
Danmark helst inhemska ollon, men där tillgången å sådana är knapp, holländska,
vilka anses giva fullt tillfredsställande resultat. Huruvida det vid ekkulturer i
det inre av vårt land skulle vara lämpligare att i stället för danska ollon, vilka
väl i regel utvecklats under öklimat, använda ollon från den nordtyska
kontinenten, är ett spörsmål, som tillsvidare måste lämnas öppet. En annan fråga,
som i detta sammanhang förtjänar upptagas, är, om man vid ekkultur i vårt land
bör föredraga ollon av stjälk- eller druvek. Enligt den jämförelse mellan de
båda arternas biologiska egenskaper, vi i det föregående lämnat, har druveken
mindre fordringar på värme, ljus samt mineralisk näring och fuktighet i jorden
på samma gång som dess växtform är något bättre än stjälkekens. Den kan
enligt tyska erfarenheter lämna nöjaktiga tillväxtresultat även på ganska mager
och torr jordmån samt i kalla lägen. Under sådana förhållanden synes
druveken vara mera lämpad för många av våra ståndorter än stjälkeken. Huru
härmed i verkligheten förhåller sig, känna vi icke tillfyllest, men då allt talar till
druvekens förmån, torde man vara berättigad att tillråda försök med denna art
jämnsides med den andra.
Vid insamling av ekollon bör man i första rummet förvissa sig om att de
äro fullt mogna. Ollonen böra ha en jämn gulaktig till ljusbrun färg. Ingen
del av ollonet får ännu hava kvar sin gröna färg. Visserligen kunna sådana
ollon eftermogna under förvaringen, men de skrumpna då ihop och grobarheten
är tvivelaktig. Av frost skadade ollon böra naturligtvis undvikas. De kunna
igenkännas genom en mörkare missfärgning i spetsen. Även fullmogna ollon
kunna skadas av frost. Kärnan (groddbladen) blir då mer eller mindre svart,
1 Se härom bland annat: Erblichkeit bei Buche und Eiche von L. A. Hauch i Centralblatt,
fur d. ges. Forstw. 1909, 8—9 häft.
— 595 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
