Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kälkborgerliga krämarpolitik, ekonomiska ensidigheter och införande
af den omedelbara nyttans princip på alla områden, slutligen dess
falhet, dess sociala fåfänga, dess moraliska slapphet och förskämning.
Men sätter man sig närmare in i frihetstidens odlingshistoria,
måste man medgifva, att den, om än icke så storslagen, dock i
flera afseenden var en tid af rik, fruktbärande utveckling.
Hvarje tidsriktning måste, innan den bedömes, skärskådas i
sin egen historiska belysning. Och vid ett sådant betraktelsesätt*
skall man finna, att många af frihetstidens lyten kunna ursäktas, och
att de uppvägas af stora förtjänster på andra områden.
Om det än ligger en sanning i talet om den moraliska
försämringen under frihetstiden, så må man för det första väl akta
sig att skrifva denna ensamt på det nya regeringssättets räkning.
De långvariga krigen måste hafva verkat förvirrande äfven på
det moraliska området; det kan icke undgås, yttrade
kanslipresidenten Cronhielm år 1719, »att goda seder därigenom blifwa
förkränkta, Lag och förordningar wanwördade».
Moralisk förskämning låg också i tidens allmänna skaplynne.
Den hade sin härd i hertigen-regentens och Ludvig XV:s Frankrike,
hvars seder och oseder efterapades i hela Europa, särdeles på
samhällets höjder. Så småningom undergräfdes därigenom både troner
och förstadömen. Den forna religiositeten lämnade rum för förnäm
indifferentism eller krass rationalism.
Att man i vårt land bättre och längre än i de flesta andra
kunde motstå det depraverande tidslytet, härför hafva vi väl
ändock att tacka den nedärfda religiösa känslan, den redliga
viljekraften och spänstigheten i sinnet, som aldrig helt kunde förkväfvas.
Men tvifvelsutan lågo i storhetstidens statsorganisation frön och
förutsättningar till den yttre storhetens fall. Karl XII bär icke helt
och hållet skulden härför. I hans personlighet återfinner man många
af nationens förnämsta egenskaper den tiden, men också flere af
dess ensidigheter, liksom potentierade och till ytterlighet drifna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
