Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Robert?*
»Ja, tror du ej han vet, hur väl du dansar, fast han aldrig
aett det själf. Min friherrlige kusin Uno har förklarat honom,
att du dansar som — som–»
»En kapplöpningshftst, kanske.»
Karin tinade npp, mot sin vilja, genom Inas glädje, som var
så stor och åkta, att den liksom omslöt Karin med en varm,
strålande glans, så snart blott hennes eget hjärta öppnade sig den
allra minsta smula.
»Ja, det är ju det högsta beröra Uno kan tilldela en dam,»
men jag visste ej, hur du skulle upptaga det,» skrattade hon.
Nå, du kommer ned då ? Det var snällt!» Och sjungande sprang
Ioa ned för trappan.
Karin tog på sig ett par andra skor; det skedde blott af
ett slags samvetsgrannhet, ty de tycktes göra den lilla nätta foten
ftnnu mindre ån de förra, och sedan bon granskat sitt utseende
och återtagit Bin lugna, högdragna min, gick hon ned till det
glada sällskapet.
Dansen, en polka, var i full gång i den därtill utrymda
ealongen, och just som Karin ville glida förbi paren för att
komma in i matsalen, grep Robert henne om lifvet och med ett:
»Du slipper icke undan längre!» drog han henne in i hvirfvehi.
Hon gjorde ej något motstånd, ty hon hade hela aftonen
känt en brinnande längtan att få dansa med honom; men hvarje
gång han närmade sig för att bjuda upp henne, kom misstanken
att det blott var en skyldighet, han ville afbörda sig, och så
försvann hon. Och hon vägrade att dansa med andra, emedan
hon hyste den föreställning, att hon skulle komma att på något
sått göra sig löjlig, om hon i hans närvaro vågade sig upp att
dansa med någon annan.
Nu flögo alla griller bort, och som om hon plötsligt blifvit
befriad från en tung last, flög hon, förd af Roberts kraftiga arm,
genom salen. Leende såg han ned på hennes nu så solljusa
ansikte, men hon såg ej upp; det var, som om hon dansade i en
öfversäll dröm, högt öfver allt jordiskt.
Det ena paret efter det andra drog sig in under ljuskronan
för att beundra dessa två stora kraftfulla människor, som
dansade så utomordentligt väl. Karin märkte ej, att de nästan
dansade allena, men Robert såg det med en känsla af obeskriflig
fröjd öfver den dystra, tillbakadragna flickans lilla triumf, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
