Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamle kallade sina döttrar dit för att själf
meddela dem den plan han uppgjort och huru den
strandat, så skulle historien om den vanbördige
sonen i all framtid komma att blifva ett varnande
exempel i släkten, sade han. Medan han talade,
fästes hans öga skarpt på Ulrika. — »Den högstes
vilja har ledt saken annorlunda än jag såg den,»
slutade han. »Jag fogar mig efter hans ledning och
inser det visa däri, ty en, som gripit till vapen mot
sin krönte och smorde furste, var dock icke värdig
att kallas min son.»
Det blef alldeles tyst i rummet, ingen yttrade
vidare ett ord. — — Och sedan den gamle herrn
befallt alla att aflägsna sig, fick ingen den aftonen
mera komma in till honom.
När efter denna händelse spänningen, i hvilken
väntan försatt den gamle sektern, var försvunnen,
tycktes hvarje flyende dag föra bort med sig en
del af hans lifskraft. Oaktadt tankens skärpa
förblef oförändrad, voro hans kroppskrafter så
försvagade, att resan hem från Lindby måste
uppskjutas vecka efter vecka. Men än en gång mäktade
hans okufliga vilja göra sig till denna bräckliga kropps
öfverman. Gamle herrn var timrad af kärnvirke
och hade alltid följt sin egen lag, sade doktorn,
som tog sig en pris snus och nös på saken, när
han fick veta att sektern den dag, han enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
