Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fostermodern hade hon älskat med ett barns hela,
lidelsefulla, odelade kärlek och hade, om det begärts,
kunnat gifva sitt Iif för henne. Fostermodern var
tyst och stilla. Hennes hy var ovanligt ljus och fin,
hennes blonda, vågiga hår låg slätkammadt som en
ram kring panna och tinningar och hon gick alltid
svartklädd. Sällan syntes ett leende på hennes läppar
och blicken i de stora, mörkblå ögonen tycktes föga
gifva akt på världen kring den, — —
Sedan hade den kommit, den förfärliga kvällen,
då fosterfadern efter ett af sina onda skof plötsligt
träffades af slag. Provinsialläkaren, som blifvit
efterskickad, var själf sjuk, men i hans ställe kom
den berömde hufvudstadsläkaren, professor Ehrendt,
som händelsevis varit på besök hos sin gamla vän,
doktor Greander. Utan att veta det, hade han den
natten trädt in i ett hem, hvars lycka han en gång
i ungdomligt lättsinne sköflat, och stod där plötsligt
öga mot öga med sin ungdomsälskade.
Under den långa, kvalfulla nattens timmar hade
det förflutna stått upp igen. Drifven af sin olidliga
ångest och sina aggande samvetskval, hade
fostermodern för Maria omtalat sitt lifs sorgliga hemlighet.
Hviskande hade i nattens tystnad bekännelsen
sprungit fram öfver hennes läppar: Ehrendt hade egt
hennes ungdomskärlek . . . Rosa var hans dotter . . .
Hon anklagade ingen annan än sig själf. Hennes
felsteg var orsaken till att mannen drack . . .
drycken-skapen hade brutit hans kraft och slagit honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
