Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ditburen, talat om hjärninflammation . . . man finge
vänta och se . ..
Sedan kom en ung medicinekandidat och omtalade
halfhviskande i aktningsfullt medlidsam ton, att
han och hans kamrat för en stund sedan vandrat
långs Norra kajen, där det såsom vanligt på kvällen
varit tyst och ödsligt. Plötsligt hade de sett en skugga
skymta fram och hört plasket af en i vattnet fallande
kropp. När de hastat fram till den stora vaken invid
kajen, hade de lyckats draga upp den förolyckade . . .
Orsaken hade naturligtvis varit feberyrsel, en hastigt
påkommen sinnesförvirring . . . den unga damens
familj kunde vara fullkomligt förvissad om att
händelsen icke skulle omtalas, också sjuksköterskorna
hade blifvit tillsagda att iakttaga tystnad . . .
Plötsligt stod Gustaf Ehrendt framför Maria.
Hans kropp skälfde, hans ansikte var alldeles hvitt
och ehuru han öppnade läpparna för att säga något,
hördes intet ljud.
Hon förstod att han visste, hvad det var, som för
alltid skilde honom och Rosa åt. Ehuru hon
samtidigt kände, att hon själf älskade och alltid skulle
älska honom högre än någon annan på jorden,
föreföll i detta ögonblick hennes egen olycka såsom något
betydelselöst i bredd med den förfärande verkligheten
att Rosa måste dö. Och med kärlekens instinkt
fann hon svaret på den fråga, som hans läppar icke
förmådde uttala: Rosa hade lärt känna sanningen;
det hade varit orsaken till hennes förtviflade handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
