Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gripen af en häftig sinnesrörelse, utbrast Sofi:
»Ack, om inte mamma här hemma vore sjuk och
oförmögen att sörja för sig själf, skulle jag följa
med! . . . Det svåraste är ju inte arbetet, fattigdomen
eller sorgen. Det värsta är att se skadeglädjen lysa ur
ögonen, att höra hviskningarna, så snart man vänder
ryggen till och veta, att det talas . . . inte om olyckan
. . . nej, bara om skammen. Men nu kan jag inte
resa bort. Mamma, som förr alltid var så hurtig
och glad, förnöjd och arbetsam, blir för hvar dag
slöare, sorgsnare och oförmögnare att reda sig på
egen hand. Hon sitter bara och gråter öfver att de har
röfvat hennes son ifrån henne . . . Det har de fina
damerna gjort, de har tagit Georg, säger hon . . .
Ack, att få komma bort . . . riktigt långt bort, där
ingen kände det som har skett, och där man kunde
börja på nytt igen!»
Hon slog lidelsefullt armarna om Maria, kysste
henne och skyndade öfver landgången, som just
skulle dragas in.
Maria såg henne försvinna i människomassan,
medan afståndet mellan ångaren och stranden hastigt
vidgades.
Med en fientlig blick mot staden, till hvilken hon
en gång kommit med så ljusa förhoppningar,
upprepade hon: -Börja på nytt!» — Allt hade varit ett
misstag . . . sken och narrverk! . . . Måste
orättfärdigheten alltid skilja, söndra? Måste den skingra
människorna som vilsna vandrare på okända stigar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
