Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min hals och sade, att hon ville detsamma. Vi
måste hem, vi, med barnen.
Ni känna icke Maria. Hon eger hänförelsen och
förmågan att vilja helt, dessa egenskaper, som vi
saknade, vi som växte upp i Helsingfors midt i
språkfejdens förödande kif och gräl. Vi som vande oss att
affärda allvarliga spörsmål med öfverlägset förakt
eller med en vits. Vi som trodde ironi vara djupsinne
och ringaktning frisinthet. Vi som inbillade oss, att
den som högljuddast förnekade allt, var den största
frihetshjälten, hur trångbröstadt konservativ han än
för öfrigt var i alla lifvets förhållanden.
Lifvet har lärt Maria det öfverseende, som icke
är ringaktning. Sin godhet har hon tillkämpat sig
genom strider mot sig själf utan att angripa andra.
Hennes värme har åter tändt lifvets låga i mitt hjärta
och vid dess sken söka vi vägen mot framtiden. När
Maria samtycker att återvända hem, då är det
förflutna glömdt och försonadt.
Sedan vi beslutit att resa hem, ha vi fått mycket
att göra med allt som måste ordnas här, innan vi
kunna kasta loss. Nu kan jag skrifva, att vi hoppas
återvända med svalorna.
På aftnarna sitter jag nu, så snart jag blott har
någon ledig stund, och talar med Maria och barnen
om det gamla hemmet på Lindby, släktens hem sedan
århundraden, och om dem som lefvat och bott där.
De höra på, som man lyssnar till en saga. För mig
själf blir det liksom en släktkrönika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
