Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— Nå, frågade Helga med en pröfvande blick,
skulle d u anförtro ett så dyrbart lif i mina
händer?
Han dröjde ett ögonblick med svaret, ty
sanningen var väl den, att om det gällde lifvet skulle
han helst vilja ha en professor i närheten. Hans
ögon hvilade på det välkända ansiktet, som
alltjämt föreföll honom så komiskt ungt trots sin
omisskänneliga värdighet.
— Jag tycker om den tillit till dig själf, som
jag läser i dina ögon, sade han, den är antagligen
välgrundad.
— Hvarken ja, eller nej, alldeles som förr,
tänkte Helga.
— Du har förändrats mycket, fortfor han,
liksom litet besvärad af Helgas klara bruna ögon,
redan när jag såg dig på afstånd, du gick så tryggt
och samtidigt så lätt, fann jag något i din
hållning, som sade mig, att du ändtligen funnit det
mål du sökte för ditt lif, Helga.
— Ja, sade hon. Och du har fått din domsaga.
— Det frapperade mig så mycket mera, sade
han, som jag minns dig full af misstro och tvifvel,
så ömtålig och stolt, att vi förödmjukade dig
ständigt, utan att vilja det. Inte menade vi dig, när vi
skämtade om studentskorna och ett ord föll i
hastigheten, dig höll vi alla af, och vi sårade dig
aldrig med flit.
— Nej, sade Helga, ni var goda gossar, och
jag kan inte begripa nu, att jag grät så ofta för
er skull. Men, tillade hon, det var ju medan jag
gick i skolan.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
