Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— Tänd nu, sade Helga blott och satte från
sig sin lilla instrumentväska utan ens en suck.
Inne i mottagningsrummet satt Brita hopkrupen
i en stor länstol. När Helga tog i dörren sprang
hon upp, strök med bägge händerna öfver
ansiktet, pinsamt medveten om hur löjlig och ful
hon just nu måste ta sig ut, rufsig, rödnäst, fläckig
af gråt.
— God dag, kära du, sade Helga, du har väntat
länge.
Brita lade handen för ögonen.
— Kära barn, är du sjuk?
— Jag ville så gärna tala med dig. Flickan
skälfde i hela kroppen men knep ihop tänderna
och höll hårdt om karmarna för att vara stilla.
Helga slog i ett glas vatten och gaf Brita det,
med en lätt smekning öfver håret.
— Tala om så mycket du vill för mig, sade
hon.
— Vet du ingenting alls? frågade Brita.
— Ja, sade Helga, det är ju inte svårt att tänka
sig, hvarför en tjugotvåårig flicka —
— Är det så vanligt? frågade Brita liksom litet
besviken. Men det är lika rysligt för det. Du,
Helga, kan inte förstå hur det känns, att slitas från
den man håller af.
Helga drog sig till minnes scenen från
middagen härom dagen.
— Lyckan redan slut, sade hon, det var kort.
— Det får inte vara slut, svarade Brita, då dör
jag. Nej, du tror det är han, men det är det inte,
det är föräldrarnas fel. De unnar mig inte —
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
