Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
fanns någon särskild anledning att oroa sig. Jag
sade, att anledning finns det ju alltid.
— Ingenting annat? Nåja, det är kanske bäst
så. Det blir lättare för mig att ta afsked så här.
— Du måste komma ihåg, Elisabeth, att man
ingenting kan säga med visshet, allt kan gå bra.
— Säg inte så, sade hon häftigt, hvad skall
det tjäna till? Du förstår, mitt hjärta vill nog
alltför gärna hoppas ändå, uppmuntra det inte!
Ty för hvar gång jag hängifvit mig åt hoppet,
faller jag bara tillbaka ner i förtviflan, och det
är fallet, som är så svårt. Jag vill vänja mig att
bli lugn allra nederst.
— Och om detta vet han ingenting? Du måste
säga honom, hvad du bär på. Ingen annan kan
säga det än du.
— Han förstår mig ändå inte.
— Icke alltid förstår man hvarandra, svarade
Helga .mildt undervisande, men därför behöfver
väl inte hjärtana skiljas.
Ett småleende lyste plötsligt upp Elisabeths
ansikte:
— Du är mycket söt, Helga, men förlåt mig,
detta kan du inte döma om. I åtta år har han
och jag lefvat tillsamman, hur nära tror du inte
det fört oss, de två lifven smälter ihop, det
uppstår en förtrogenhet, som i intet annat förhållande
mellan människor. Hvilka erfarenheter du än har
haft och med all din vetenskap, så kan du inte
sätta dig in i det. Men därför, om man efter alla
dessa år med ens icke förstår hvarandra, så är
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
