Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
— Fordra inte så mycket, sade Helga, han går
väl på sitt håll och fordrar något af dig, som han
kommit till på helt andra tankevägar än dem du
har gått. Tala ut med honom bara!
— När man väl kommit ut på Stumma Oceanen,
är det inte så godt att hitta land.
— Men gör ett försök, tänk på att det är synd
om honom också, med ditt lif står ju hans lycka
på spel.
— Tror du det? Jag sörjer ju själf öfver att
dö, emedan han då skall bli olycklig, men jag är
så rädd att han skall bli lycklig utan mig.
— Kanske blir du förlikt äfven med den tanken,
svarade Helga.
— Jag vet att jag borde. Men än kan jag inte.
Det är skillnaden, ser du, mellan lära och lif.
I detta hus tycktes dagarna så behagligt enkla
och tillrättalagda, man klädde sig, möttes, åt vid
ett vackert bord med gammal mörknad kristall,
promenerade, klädde sig igen, höll salong bland
konstverken. Konversationen sköttes af värden,
som nu tycktes strö ut frikostigt allt hvad han
samlat på hela vintern: reflexioner öfver det som
tidningarna burit fram af hvad som hände på
jorden, reflexioner följda af så goda, så rent
häpnadsväckande goda råd, som endast den kan ge,
som lefver vid sidan som åskådare. Den svenska
skogssköflingen var hans stora patos, och Gud
välsigne den, sade Elisabeth halfhögt till Helga, för
den har verkligen hållit honom hans spleen från
lifvet ibland, när det varit för tokigt.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
