Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
tygelse, att de beredde henne glädje med att
komma, men i dag kunde hon icke undertrycka
en smula otålighet. För första gången i sitt lif
observerade hon det faktum, att människor stego
in till henne utan att fråga, ungefär som i en
brödbutik, och alltid med fordringar på goda råd,
hjälp, sällskapstrefnad, ja, på tacksamhet för att
de kommit. Magda hade ju prompt velat ha
beröm, därför att hon lurat adressen ur Helgas
sjuksyster !
— Tänk, att det aldrig fallit dem in, tänkte
hon, hur litet i själfva verket två, som inom sin
slutna enhet äga allt, ha att ge den som är
ensam? Men snart ångrade hon sina bittra tankar,
hon var orättvis mot de välsignade barnen, som
kommit i god tro och inte anat hvad de fallit
in i.
Efter ett par tre timmars vandring, stannar hon
till slut flämtande. Hon hade gått öfver den ena
bergkammen efter den andra och ständigt blifvit
besviken i sin väntan att bakom den nästa se
fjällsjöarna, som voro vandringens mål. Men när hon
fått upp hufvudet öfver den fjärde åsen, så lågo
de där nedanför i dalbottnen, och den enas yta
var svart och blank som järn, speglande fjällens
sidor, kopparröda i solen, men den andras vatten
var mjölkhvitt och skiftande som en pärla.
Längre ner på sluttningen mot sjöarna var en
liten grön remsa, där fjällgräs blommade på korta
stjälkar ur mossan. Helga gick dit och satte sig
att hvila mot en sten.
Hon hade ändtligen nått de blå bergen.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
