Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Hon satt tyst, med blickarna fästa på porträttet,
medan Brita framförde hälsningarna, dem hon hade
färska med sig, medan hon berättade om besöket,
som skulle varit riktigt trefligt, »om de inte varit
så äckligt, så löjligt kära — så länge det nu varar».
— Och ändå dog deras lilla barn, sade Magda
eftertänksamt.
— Tycker du det är löjligt med människor,
som är lyckliga tillsamman? frågade Helga.
— Ja, för den som vet, hvad sånt är vardt.
Helga kröp ner och drog täcket öfver axlarna.
Hon kände en hemsk, förtviflad lust att gråta, först
köra ut de dumma flickorna och så gråta. »Löjligt
med lyckliga människor», den snorungen skulle ha
stryk.
Men hon sade bara, vänd mot väggen: hvad
du har blifvit lefnadsvis i London.
— Inte just i London, svarade Brita smickrad.
— Men vis i alla fall, lika vis som chic,
gycklade Magda, som aldrig varit i London.
Något förlägen vände Brita blickarna från
spegeln, där hon betraktat sin nya frisyr.
— Du behöfver inte vara så viktig jämt, för
att du är gift, svarade hon, för jag har fått den stora
smockan jag, och det är ändå mera utvecklande.
Det lär man sig saker på.
— Nej, hvad då? Magda hade all möda att
hålla sig allvarlig.
Det visste nog Brita, men ville ogärna fram
med det, innan äfven Helga fogat sin bön till
Magdas.
— Jo, först lär man sig, berättade hon så, att
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
