Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
på den, medan hon tänkte på, att hon antagligen
var den mest högfärdiga människa som fanns,
eftersom hela hennes lifsåskådning varit byggd på hennes
tro till sig själf. Så var det jämvikten, ja. Hon skref:
det är så mycket, som går fore ens personliga öde,
och detta är ingen tid, där det duger att vara utan
jämvikt. Därför, om den rubbats, så gäller det,
att så fort som möjligt återvinna den. Och behöfver
jag säga dig, att jag för länge sedan gjort det. Jag
har ju sagt dig många gånger, hvad jag fordrar af
andra kvinnor och af mig själf.
Denna slutkläm behagade henne ofantligt. Den
tycktes henne vara en så godt eftergjord Helga
Wis-beck, att ingen skulle betvifla dess äkthet.
Öfvertygad om att hon gjort ett mästerstycke, kröp hon
till sängs och somnade.
Den sista patienten följande dag var Rosa. Hon
hade gömt sig bakom dörren intill väntrummet och
dök upp helt plötsligt, när Helga trodde, att rummet
var tomt. Men hon blef likväl inte det minsta
förvånad, hon hade väntat flickan, och tänkt på henne
flere gånger under dagen.
— Ursäkta, doktorn, sade Rosa, det är för
mammas skull jag kommer.
Hon var mycket diskret klädd, hvilket Helga
upptog som en höflighet mot sig själf, icke
nämnvärdt målad, och den enkla lilla hatten var
nedtryckt öfver hjässan, så att man blott såg en enda
slinga af hennes hår, som ännu bar sin egen
naturliga blekbruna färg.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
