Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Rummet, där hon låg, företedde en trist blandning
af sofrum, förmak och matrum, där funnos
sidenklädda smutsiga åttitalsemmor, helsidesplanscher ur
franska och tyska skämttidningar, krafs af alla slag
och den oundvikliga röda ampeln i taket. I fönstret
mot den svarta natten stod en röd lilja i en kruka.
Vid bädden satt Gunilla, smutsig och vanvårdad men
stilla och uppmärksam, hon neg bara vid Helgas
inträde, men sade inte ett ord. Fru Janson låg orörlig
när Helga lutade sig öfver henne. Hennes ögonbryn
voro sammandragna, och hon stirrade framför sig
med svarta förebrående blickar, hvilka icke träffade
någon särskild, men som uttryckte den lidandes
gränslösa hat och förakt mot dem, som stodo friska
omkring henne och försmådde att hjälpa.
Helga fann henne utom all mänsklig hjälp.
Hon talade mildt till henne och föreställde henne,
att hon skulle få bättre vård, om hon komme på
sjukhus och slippa lida så mycket.
Hon gjorde intet motstånd, och rynkan mellan
ögonbrynen slätades något.
— Dö? sade hon. Och som om hon uppfattat
Helgas stumma jakande: det är så godt det, för
det kan inte bli värre i helvetet.
Gunilla berättade hviskande, att hon gett henne
konjak, men hon kunde icke förtära den. Nu bad
fru Janson, som lystrade till ordet konjak, i alla
fall om mera sprit. — Eller morfin, gif mig morfin,
för detta är ett helvete.
Omsider lämnade Helga den sjuka och gick
ut i köket med Rosa, som tycktes hemmastadd,
trots sin fina klänning, i denna omgifning.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
