Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
Magda teg ett ögonblick.
— Om jag blygdes, sade hon, så var det mycket
dåraktigt af mig. Det anstår mig inte. Och för
resten — hon talade mycket mödosamt och lyckades
endast med svårighet få orden att någorlunda lyda
sina trefvande tankar — och för resten, här finns
det ju intet att misströsta öfver! När du kommit
ut ur detta, Helga, då först är du riktigt vår.
När hon sagt detta, kom det plötsligt för henne,
hvad hon skulle ha sagt om någon tröstat henne
med detta, och hennes hjärta blef beklämdt öfver
alla ords kraftlöshet.
— Vet du af, frågade Helga, att hvad du nu
sade är ett mycket tveeggadt ord?
— En dålig tröst, naturligtvis, sade Magda
nedslagen.
— Ja, mycket dålig, sade Helga, jag har själf
funnit en bättre. Jag sätter å sido mig själf och
säger att icke mitt problem är vårt viktigaste, utan
ditt. Ty vår ställning i den tid, som kommer,
beror inte så mycket på hur jag klarar mitt lif
och till hvilket pris, som hur du gör det.
Magda hade stannat igen och lyssnade med
ögonen stadigt fästa på Helga. Hennes kinder
brunno, och Helga såg halft i tankar hur den bara
halsens linje flämtade med pulsens slag.
— Nu får vi se, sade Helga långsamt och
eftertryckligt — ja, obarmhärtigt skulle hon säga sig
själf många gånger under de följande åren — nu
får vi se hur du reder dig med problemet. Du
måste bevara dig själf, och du måste gifva dig
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
