Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Så länge jag lefver och har minnet i
behåll, kan jag inte bli en ny människa. Jag är
ju i alla fall Rosa Janson från Glasbruksgatan.
— Glasbruksgatan finns inte mera, och Rosa
kan också få ett nytt namn, innan Rosa ger sig
af, det är inte svårt.
— Kan jag? frågade Rosa förtjust. Jag skulle
vilja heta Kronhjelm.
— Vi kan nog finna något mindre
uppseendeväckande namn, sade Helga leende.
Rosas min föll igen.
— Det gör för resten detsamma, sade hon
modfälld, hur kunde jag vara så barnslig. Allting gör
detsamma för en sån som mig. Doktorn skall inte
tro, att jag tänker på någon sorts upprättelse,
alltihop är bara för att komma ifrån.
Rosas upprepade försäkringar sade Helga, att
det var just öfver frågan om upprättelse hon
grubblade.
— Nå, sade hon, i mina ögon i alla fall, är
det en upprättelse.
— Då är det nog bara i doktorns ögon, svarade
Rosa, men tillade för att inte vara ohöflig: det är
förstås inte bara det. Det vet ju doktorn mycket
väl, att hela mitt världsliga lif är förstört. Om jag
vore karl, så kunde jag klarat mig, men inte nu.
Herr Alf brukar säga, när han är arg på mig, att
hur mycket en karl än hålls nere bland dålighet,
så håller han alltid hufve ofvanför. Men se ni,
säger han, ni dyker ner i det helt och hållet, och
ni får det i er också, så att ni inte har en fläck
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
